Cornelia

men på två-årsdagen

2010-12-19T00:46:00.002+01:00

då skålade vi, jag och Karin, med whisky i din fickplunta, vid graven.

börjar om igen

2010-12-19T00:41:00.002+01:00

jag är lite trött på fejan, börjat om här igen i stället eller samtidigt, det är dags att gå vidare.

vet inte hur många dagar, men många

2010-12-19T00:27:00.002+01:00

Två år den 9 november. Saknar dig.

499 dgr

2010-03-23T22:48:00.003+01:00

Det går aldrig över! Det går ganska bra många dagar, men så, av någon outgrundlig anledning, så sugs jag ner i det svarta hålet.
Objektivt sett, efter ett år och drygt fyra månader, går det ju bra. Jag sjunger i kör, går på yoga, teater, konserter, träffar folk, jobbar, klarar mig bra! Kämpar på, är duktig. Och alla som ser mig utifrån tycker nog precis det. Att jag är duktig, klarar mig bra, snart mogen för en ny man. När jag inom mig saknar dig så mycket, varenda dag, varenda dag. Varenda dag är en kamp för att göra livet meningsfullt utan dig. Så är det. Jag vet att du skulle tycka att det var OK om jag träffade en ny man, men det skulle kännas som om jag var otrogen, jag vill inte ha nån annan! Men jag vill inte leva ensam resten av livet. Jag hatar helgerna utan dig, och den kommande våren och sommaren och semestern. Jag kommer så klart att försöka göra den meningsfull, men det är en sån kamp hela tiden. Varenda dag. Och en sån kluvenhet: att inte vilja ha nån annan än du, men inte vilja vara ensam. Jag får inte ihop det.

420 dgr

2010-01-03T11:44:00.004+01:00

Hur kan du vara borta?

Du finns ju så levande i mig.

Jag lever två liv nu, samtidigt.

I det yttre livet finns du inte längre.

I det inre är du med mig hela tiden.

Mest är jag glad för den tid vi fick,

trots att konsekvensen är saknaden och smärtan.

418 dgr

2010-01-01T17:51:00.003+01:00

Inga nyårslöften..bara en förhoppning om ett bra år, ett bra decennium..

jag vill minnas allt som är viktigt..

jag vill inte slarva bort dagarna på strunt...

jag vill göra varje dag till en bra dag...

eller åtminstone låta varje dag innehålla en bra stund...

tände ljus vid graven... ett täcke av snö bäddar in den mjukt

finns du där eller finns du någon annanstans?

du finns i mitt hjärta

och mitt hjärta har fortfarande bara rum för dig

388 dgr

2009-12-02T12:40:00.002+01:00

Det ringde en man och frågade efter dig idag. Undrade om du skulle återuppta en prenumeration som jag avslutade för ett år sedan.

Jag sa att du var död.

Han bad om ursäkt, men undrade om inte jag ville ha en prenumeration.

Ja, vad skulle han göra, det är ju hans jobb.

Nej, jag ville inte det.

Han önskade god jul.

365 dgr

2009-11-09T20:57:00.003+01:00

Nu har det gått ett år.

Idag börjar det andra året utan dig.

jag hoppas det blir lättare,

jag hoppas att jag kan komma vidare,

jag hoppas alla goda minnen kommer att finnas kvar, men utan att göra ont.

364 dgr

2009-11-08T10:15:00.004+01:00

Fars dag inföll förra året den 9 november, i år den 8 november, alltså idag.

Det känns som om du har två dödsdagar, dels den 9:e, dels fars dag.

Dagen började som en vanlig söndag,

jag läste tidningen i sängen,

du gav mig ett stort glas juice,

du stod i köket under fläkten och rökte och drack kaffe,

vi åt frukost och löste korsord,

vi duschade,

vi älskade,

du fick ont i nacken och bakhuvudet,

jag masserade din nacke och axlar,

du ville inte ha en treo, bara vila lite,

jag satt bredvid dig i sängen och läste Sven Delblancs Slutord,

huvudvärken släppte inte

du gned dig i nacken,

jag stoppade täcket om dig så att du skulle ligga skönt,

jag sa att jag älskade dig,

jag sköt till dörren och satte mig i vardagsrummet och stickade klart en halsduk som du skulle få i julklapp,

jag hörde konstiga ljud från sovrummet,

du låg i kramp och andades som kraftiga snarkningar,

jag försökte väcka dig, klappade dig på kinderna,

skakade dig,

ropade: vakna, vakna,

men du gick inte att väcka,

jag ringde 112 och ambulansen kom snabbt,

sprutor, bår, sirener, allt som i en overklig film,

akuten, röntgen, detta händer inte,

detta händer inte mig, det händer bara andra,

ringde din dotter,

hon kom snabbt, förstod att det var allvarligt,

vi satt där i anhörigrummet och väntade på besked,

när läkare kom in såg vi på hans blick: det är kört,

orden han sa: massiv blödning, djupt liggande, går inte att operera,

och vi satt där och försökte förstå:

att du skulle dö,

att du inte skulle finnas mer,

att vi aldrig skulle få prata med dig mer,

aldrig höra dig skratta,

sen kom resten av barnen, och vänner

vi samlades runt dig,

du såg ut som om du sov,

slangar, apparater där vi kunde avläsa din kroppstemperatur, din puls, syrehalten i blodet,

du levde, men ändå inte,

vad väntar vi på? frågade jag läkaren,

på att din hjärna skulle tryckas ihop av blodet och dö,

bli hjärndöd,

men hjärtat slog, du var varm,

vi klappade dig, smekte dig, pussade dig,

och väntade,

jag grät inte

jag var förstenad, det som brukar kallas att man är fattad, samlad, stark, duktig,

men som betyder att man är i chock och inte förstår vad som händer, fast man är med,

man tror att det kommer en ny dag imorgon, och då är allt bra igen,

så kom då stunden,

då alla tester sa att du nu var död, kliniskt, inga reaktioner fanns längre,

alla slangar togs bort,

och efter en liten stund slutade hjärtat att slå, det blev tyst, det blev stilla,

och dagen var ännu inte slut,

det hade gått tolv timmar sedan du lade dig att vila,

vi fick sitta med dig i ett annat rum,

du såg så fridfull ut,

du var fortfarande varm,

jag smekte dig under det vita skynket,

klappade din mage, dina knotiga knän,

ditt hår, din panna, dina kinder, dina läppar,

det var så overkligt,

så ofattbart,

ett år senare känns det lika ofattbart,

ofattbart att livet går att leva utan dig,

ofattbart att jag inte blev tokig,

ofattbart att du känns så nära, fast du är borta,

idag samlas vi för att minnas dig,

älskade, vi glömmer dig aldrig

356 dgr

2009-10-31T22:52:00.000+01:00

I kyrkan tändes ett ljus för varje person som lämnat oss sedan september förra året och var och en nämndes vid namn. Jag satt där och hörde det, först ditt namn och sedan din mammas.

Alla ljus vid altaret, fler än vi som satt där levande. Ni är alltså fler än vi, ni som inte längre finns på denna jord.

Fler döda än levande.

Regel och undantag.

Just nu är du där och jag här....men en dag är vi på samma ställe.

355 dgr

2009-10-30T00:36:00.003+01:00

såg en man på tåget som hade liknande drag som du.. rynkor runt ögonen, lite böjd näsa fast inte lika nobel som din, nedåtgående mungipor, smala läppar, grop i hakan, rynkad panna, finlemmad...

kunde inte låta bli att titta, men försökte vara diskret, försökte utröna hur många människor det finns med olika likheter...

även om någon kom och liknade dig till 99 % så skulle det ju inte vara du... det skulle inte kunna vara du...

din son har sett en man på sitt jobb som liknar dig, fast han var för lång, men hade samma sätt att sitta lite snett hängande på stolen, och hade något drag över ögonen...

ser vi likheter i andra för att vi saknar dig så?

saknar dig så...

349 dgr

2009-10-24T11:59:00.003+02:00

Snart har ett år gått, och sen kommer nästa och nästa och nästa (ja, om man har turen att få leva förstås).

Jag saknar dig så, särskilt när jag skulle behöva lite råd, lite stöd, lite uppmuntran när triviala vardagssaker stökar till och tiden inte räcker.

Då skulle du ha sorterat mina tankar i nödvändiga och onödiga, mina bekymmer i viktiga och oviktiga. Och så skulle tyngden på mina axlar ha lättat och tiden plötsligt räckt till, till och med till något roligt tillsammans med dig.

Du har varit så nära mig igen, senaste veckan, som en skugga nästan, i mina tankar ständigt, och jag är så ledsen att du inte fick fortsätta att leva.

341 dgr

2009-10-16T21:11:00.003+02:00

Den som låter dig vara den du vill vara,
låter dig bli den du vill bli,
som inte vill göra om dig,
som ser dig och dina brister och ändå
älskar dig och uppmuntrar dig att vara den människa du innerst inne är.

Om du träffar någon som gör det, vilken tur.

Jag hade sån tur, det känslan går aldrig över.

340 dgr

2009-10-15T22:13:00.002+02:00

Idag skulle du ha fyllt år.
Dina barn var här.
Vi tände ljus vid graven och lade blommor där.
Sen gick vi hem och skålade för dig, för att du funnits.
För allt du varit och allt du gett.

Om du ändå hade fått några år till.

339 dgr

2009-10-14T22:37:00.003+02:00

Två dagar innan du dog talade vi om medellivslängd.

Du sa: "alla verkar räkna med att bli minst så gamla som medellivslängden är, men ingen verkar tänka på att några måste dö unga för att kompensera för dem som blir äldre än medellivslängden"

Inte tänkte du då att du skulle vara en av dem...

338 dgr

2009-10-13T22:33:00.004+02:00

Förra hösten vid den här tiden låg lönnlöven som en tjock matta i hela trädgården.

©HP2008

Men inte började du kratta, nej du tog fram kameran och sen gick du en morgonpromenad,

och fångade vackra bilder.

©HP2008

Och när jag ser dina bilder, då ser jag det du såg, jag ser de motiv du valde, och jag kan föreställa mig vad du tänkte och kände då. Då känns du så nära.

336 dgr

2009-10-11T19:32:00.003+02:00

älskade, för ett år sen....

Du hade lagat oxrullader efter alla konstens regler...
det blev så bra

din plats är så svår att fylla

335 dgr lite senare

2009-10-10T23:19:00.003+02:00

Jag skulle så gärna vilja drömma om dig inatt. Bara något vardagligt, som att åka och handla eller gå en promenad eller diska tillsammans. Jag skulle bara vilja se dig levande igen, om så bara i en dröm, bara få en känsla av att allt vara som vanligt igen. Även om det bara är en dröm.

335 dgr

2009-10-10T18:03:00.002+02:00

Hösten har exploderat i sprakande färger, det är så vackert nu. Det är som om träden en sista gång innan vintern vill visa upp sin prakt. Det är så smärtsamt att jag inte kan dela det med dig.

329 dgr

2009-10-04T09:33:00.002+02:00

Snart är det din födelsedag, den första du inte får vara med och fira.
Det blev inga fler födelsedagar för dig. Man jag tänker fira och glädjas åt att du föddes för snart 62 år sedan och att jag fick leva med dig nästan 15 av de 61 år du fick finnas på jorden.

Snart är det ett år sedan du dog. Din punkt. Ditt sista andetag. Varför ska det vara så svårt att fatta att det som händer alla, alla utan undantag, alla som fått födas till jorden, att det också har hänt dig.

Det känns så overkligt.

319 dgr

2009-09-24T23:02:00.002+02:00

Mitt minne är min bästa vän,än så länge.
Jag kan vandra i tankarna över hela din kropp och minnas, känslominnas, fysiskt. Den lilla talgknölen i höger örsnibb, ärret på näsryggen, det utstående födelsemärket i nacken, som jag kunde känna med mina fingrar när jag ömt tog dig om nacken. Armbågarna, ja, de var speciella, vaderna, den ena smalare än den andra sedan hälsenan gått av vid en fotbollsmatch, huden, så mjuk och len, ena ögonlocket lite hängande, ögonen så blå, så blå, händerna, ibland som barns nävar, rörande, de knotiga knäna, magen lite rund. Jag tror jag skulle kunna identifiera dig med förbundna ögon, bara genom att ta på dig. Så många kännetecken som har etsat sig in i mitt känslominne, inprogrammerade i mina fingertoppar. Så verklig är du för mig. Jag skrev häromdagen att du dragit dig tillbaka, att du inte kändes lika nära, lika närvarande i verkligheten. Men nu är du tillbaka igen. Jag vill ha dej här, så. Jag vill inte bli av med dig, jag vill inte att bilden ska blekna.

315 dgr

2009-09-20T11:32:00.003+02:00

Nej, jag kan fortfarande inte förstå att du aldrig mer kommer att finnas och att du aldrig mer kommer tillbaka och att jag aldrig mer kommer att kunna se dig och röra vid dig.

Jag minns din hud, din doft, din blick, din kärlek...

Jag saknar dig så....

305 dgr

2009-09-10T21:42:00.003+02:00

Nu är det höst, fast det känns mer som sommar en sådan varm dag som idag.
Jag tycker om den här tiden, luften frisk på morgonen, värmen på dagen aldrig plågsam, vackra färger snart på träden.

Sommaren är till ända och det känns skönt. Jag har snart levt ett år utan dig och jag klarar det. Det är inte lika roligt så klart, jag saknar dig plågsamt mycket ibland, men det går bättre och bättre. Och livet känns ändå meningsfullt att leva.

Sedan du dog har livet varit randigt, jag kan inte komma på en bättre beskrivning. Först var det mest breda svarta ränder av sorg och saknad och hopplöshet med få och väldigt smala ljusa ränder emellan. Nu är de svarta ränderna färre och smalare när de kommer.

Sommaren var mest ljus. Jag gjorde det jag hade föresatt mig, reste i Sverige, hälsade på vänner och och gjorde saker själv som vi skulle gjort tillsammas. Vissa saker, som att äta en trerätters med vin på en fin restaurang ensam var en prövning. Men i mina tankar applåderade du mig för att jag vågade. Ensam i bilen med min GPS (nu måste jag ju både köra och vara kartläsare), grät jag och förbannnade det faktum att du inte var hos mig. Men jag klarade det. Och jag träffade nya vänner.

Nu känns det som om något har hänt, efter sommaren känns det som om det mest svarta och tunga har försvunnit.

Du finns i mig fortfarande , men har dragit dig tillbaka lite. Det känns inte längre som om du kommer att kliva in genom dörren vilken sekund som helst. Men det är OK.

Och nu ser jag fram emot andra sidan årsdagen i november. Jag har överlevt, jag har inte gått under, jag kommer att leva ett bra liv, och jag kommer alltid att glädjas åt de lyckliga år vi fick, den kärlek jag fick och fick ge. Ibland kommer jag att sakna dig så att det värker, men mest minnas med glädje.

uppryckning

2009-07-28T18:56:00.002+02:00

Nu beordrar jag mig själv att gå en promenad, nu när det gråa givit vika för solen. Kanske kan det gråa inom mig också ge vika om jag släpper in lite sol.

261 dgr

2009-07-28T11:24:00.002+02:00

det svarta hålet vill sluka mig
jag bekämpar det med Bach, spelad av David Fray
och arbete

hur lång tid tar det att förstå
och acceptera?

260 dgr

2009-07-27T21:24:00.003+02:00

snart nio månader
som en bakvänd graviditet
utan hopp om liv
bara fortsatt död

tidningen är full av död
död, död, död,

unga - som knappt hunnit börja leva
gamla - kanske nöjda
och så de mitt emellan
som du, mitt i steget

hann du bli rädd?
hann du tänka - va fan? - innan pulådern brast
eller var det som att somna bara
som att vila en liten stund
jag hoppas att du inte hann bli rädd
du var ju så rädd för att dö

vid morgonkaffet samma dag läste jag högt för dig ur Sven Delblancs Slutord
din favoritförfattares sista bok
den som mamma inte ville ge dig på din 61-årsdag, pga titeln
men gav dig dagen innan du dog, helt appropå,
när vi firade (min) fars dag, en dag för tidigt

Bara jag inte dör före morsan, sa du en gång
Det skulle hon aldrig klara
Nej, hon orkade bara två veckor
sen följde hon efter

Så bra, sa barnbarnet och barnbarnsbarnet
då kan de vara tillsammans i himlen,
och behöver inte vara ensamma

men var är himlen?
och var är du?
du är ju inte här
men ändå, så närvarande
som om du bara var i ett annat rum

och snart kommer du in och säger:
Nä, nu går jag och lägger mig,
och jag svarar: jag kommer snart, ska bara skriva klart
javisst Alfons, säger du då....

men det var då, inte nu

och jag är dömd att vandra på denna jord utan dig
ett okänt antal dagar
som jag ska fylla med mening, utan dig

236 dgr

2009-07-03T20:29:00.002+02:00

Idag är det riktigt kvavt med regn och åska.
En bra mellandag, bra dag för packning och ordnande inför resa.
En vecka på västkusten kommer att bli skönt.

Ska försöka att inte packa för mycket denna gång så som jag brukar.

Men man behöver ju kläder för alla väder och böcker för alla sinnesstämningar.

235 dgr

2009-07-02T23:59:00.002+02:00

...och nu har jag grillat med min bonusdotter och hennes sambo och hennes mamma och en annan mycket god vän.

Det är nog dessa som i första hand är våra "nästor". De nära, kära vi har alldeles nära till hands.

234 dgr

2009-07-02T13:22:00.003+02:00

Igår var det en bra dag, med utflykt till syster, svåger och lillflicka.
Ett dopp blev det också.

Du är närvarande i mig hela tiden. Jag ser dig inom mig i olika situationer från förra sommaren och andra somrar. Det är som en film, jag kan sätta igång den när som helst, och välja vilken scen jag vill. Det är skönt att kunna minnas så tydligt, men frustrerande att det inte är verkligt. Du är så tydlig för mig och så nära nu. Närmare än på flera månader. Och ändå finns du inte. Det är obegripligt.

C.S. Lewis skriver i Anteckningar under dagar av sorg att "sorgen känns som väntan; man går bara omkring och väntar på att något ska hända. Det gör att hela livet verkar vara något högst tillfälligt."

Det är en träffande beskrivning av hur det kan kännas. Medan jag väntar på detta "något" försöker jag fördriva tiden på bästa sätt. Det är så ansträngande att försöka leva ett meningsfullt liv på egen hand. När du fanns gav du mitt liv mening bara genom att finnas där.

233 dgr

2009-06-30T10:02:00.002+02:00

Nu är det tydligen så att stillsamhet och vila från arbete tillåter sorgen att flöda på ett sätt den inte gjort på flera månader. Jag antar att det måste vara så. En morgonpromenad med stavar och Bach i öronen skulle hjälpa tänkte jag. Och det gjorde den på sätt och vis. Om jag bara inte hade mött den där gamle mannen på cykel som log så rart och snällt, eller den utvecklingsstörde pojken i rullstol som vinkade så glatt och sa hej. Det blir ett kaos av känslor av lycka och glädje, sorg och saknad. Men det måste nog vara så nu.

Ska jag då distrahera mig lite? Ja det ska jag nog; bjuda någon på kaffe och glass och jordgubbar i trädgården. Du nickar och instämmer någonstans ifrån.

232 dgr

2009-06-29T23:59:00.000+02:00

Första semesterdagen...har sommaren någonsin varit vackrare än nu? Och du är inte här med mig.

Jag som tyckte att allt gick så bra ett tag nu. Jobbet ok, lagom distraherande. Vänner och familj som bryr sig om. Socialt liv ok. Jag är aktiv, tar kontakt, tar ansvar för mitt liv. Har lämnat iväg dina kläder till insamling, men inte slipsarna, kunde inte. Jag minns vilken du hade när jag först såg dig och antagligen blev kär i dig. Det enda jag kan göra för dig nu är plantera blommor på din grav och försöka leva ett bra liv. Och stötta dina barn som du skulle ha gjort, om du hade levt. Jag som kände mig stark av kärleken vi hade. Att jag skulle kunna leva på den livet ut. Och så överfölls jag denna dag av en sån smärtsam saknad, som en jävla klubba i huvudet och en kniv i hjärtat. Jag saknar dig, jag saknar allt du var, jag saknar allt, allt, allt, till och med sånt som kunde irritera mig. Det finns ingen tröst, det är bara att låta det komma, och hoppas att det går över. Jag var ju samlad och lugn och ok, trodde jag, och så detta. Jag vill bara skrika: Kom tillbaka, kom tillbaka!

210 dgr

2009-06-07T20:03:00.002+02:00

Röstade idag, utan dig.

På vägen dit: all blomsterprakt i trädgårdarna är överväldigande.

På vägen hem: ensamhetskänslan är överväldigande.

Känner mig mindre ensam efter möte med människor i samma situation idag. Och lite mera hoppfull och levande.

Åh, jag hoppas du ser att jag faktiskt försöker leva ett bra liv. Men jag saknar så, det ständigt pågående samtalet. Det pågår i mitt huvud nu i stället.

205 dgr

2009-06-02T12:37:00.003+02:00

Verkar som om orden tog slut efter förra inlägget. Ordlöst blev det.

Livet går på, dag för dag.

Jag är glad att jag har mina vänner och min familj.

Jag är glad att jag har mina minnen och förvånas över att de är så exakta. Att jag minns så mycket och så många detaljer från vårt liv. Det måste bero på att jag alltid var så medveten om hur värdefullt det var och att jag nog inte riktigt tog det för givet. Jag tyckte att varje dag med dig var en gåva som jag gladdes åt.

Just idag saknar jag speciellt att inte kunna fråga dig om råd i en sak.

Sånt: att fråga, att berätta för, att visa något för, att skratta med.
Det är så tomt.

ordlöst

2009-05-10T21:53:00.004+02:00

En fantastisk upplevelse fick dottern och jag i eftermiddags när vi såg Ana Laguna och Mikhail Baryshnikov dansa på Dramaten. För mig är dans en känslomässig upplevelse befriad från analys och intellekt. Upplevelsen består i att musiken och rörelsen går rakt in i hjärtat och väcker känslor av glädje och vemod, jag blir rörd. Särskilt när Mats Ek är inblandad.

Ja, det var en ynnest att få vara med om detta.

182 dgr

2009-05-10T10:16:00.003+02:00

Söndagarna är alltid tyngre än andra dagar.
Jag kan stå ut med tårar, men jag vill aldrig, ska aldrig, bli bitter.
Aldrig någonsin ska jag tycka att livet är orättvist. I alla fall är inte mitt liv orättvisare än någon annans.

Men vissa dagar är stegen så tunga att ta.

Nu gick solen i moln och jag tror det regnar lite. Skönt!
Det passar min sinnesstämning bättre just nu.
Glittrande sol kan vara så krävande ibland.

Men i eftermiddag när jag ska träffa min dotter, då kan solen få skina igen, för då kommer jag att vara glad igen.

181 dgr

2009-05-09T20:01:00.002+02:00

nattens dröm: känslan av din hud mot mina läppar, i drömmen så verkligt,
men du höll mig i dina armar och sa att vi aldrig mer....

sen upplöstes allt och jag drogs upp genom drömmen mot vakenhet..mot min vilja

jag ville stanna och fråga varför, varför?

6 månader

2009-05-09T19:43:00.002+02:00

Idag är det 6 månader sedan du dog och lämnade mig ensam.
Jag har klarat det först halvåret. Nu börjar nästa.

Jag lever i en känsla av väntan på något, jag vet inte vad?

Att detta ska ta slut kanske, att jag ska fatta, verkligen begripa, att du inte kommer tillbaka.
Att komma till den punkt då sorgen är uthärdlig och livet inte så ansträngande att leva.

Kluvet, flera lager inom mig.
En yta som är kapabel, stark "duktig".
Ett lager innanför som bara tänker dig, som saknar dig, som bara vill prata om dig, som bara vill minnas allt gott, allt bra, all lycka.
Ett djupt liggande lager av smärta och förtvivlan, dit jag inte orkar gå så ofta. Men som finns där och som bryter igenom ibland.

Jag trodde jag hade gråtit färdigt, men kanske inte ändå. Kanske det onda i min rygg är gråt som jag borde ha gråtit.

180 dgr

2009-05-08T19:39:00.002+02:00

Ditt namn ristat i sten, med året för födelse och året för död.
Idag kom gravstenen på plats.
Jag bävade för det, att se den där med ditt namn på .
Det känns fortfarande som en film, en overklig film.

Men ändå - min älskling - var inte orolig. Jag klarar mig, ja, det visste du ju att jag skulle göra, precis som jag visste att du skulle klara dig om det hade varit tvärtom. Jag gör det jag vill, det jag mår bra av. Jag träffar vänner och släktingar, de saknar dig också.

Varje steg jag tar är ett nytt steg i en ny värld.

172 dgr

2009-04-30T12:15:00.002+02:00

Underbart Valborgsväder!

I år firar jag vårens ankomst med syster och svåger och deras lilla efterlängtade, nyligen från Kina anlända, flicka. Nytt liv i familjen! Så är livets gång; några försvinner, några kommer till.

En valborg utan dig, men jag har satt påskliljor på din grav och och du är med mig i hjärtat hela tiden.

168 dgr

2009-04-26T00:42:00.003+02:00

Dagarna går, oförtrutet, på. Tiden likaså.
Jag kan bara välja att fylla den.
Med goda ting, goda människor, goda upplevelser.

Du ville mig väl när du levde och du vill mig väl nu när du är död.
Du sa det till mig. Att du skulle dö före mig, och jag skulle träffa någon annan och leva ett bra liv igen.

Men jag är inte redo att låta någon annan muta in min hud med sina händer.
Och inte mitt hjärta heller.
Jag är fortfarande din.

162 dgr

2009-04-20T21:17:00.002+02:00

jag kan känna din hud, din doft, känslan av dig, dina armar, händer

fast du inte längre finns

så många år som du har präglat mig, präntats in i mig, i min hud, i mina celler, i mitt medvetande...som en självklar del av mig, av min värld

min tanke kan inte, vill inte, fatta att du inte finns
min hud kan inte, vill inte, fatta att du inte finns

inte heller mina ögon, åtminstone inte ögonvrån, kan fatta att du inte nästan står där i dörren, halvt bakom min axel, lite hängande mot dörrposten, med vikten på det ena benet, just på väg att säga något, berätta något...

tanken att du inte finns är lika ofattbar som att universum inte tar slut

160 dgr

2009-04-18T00:23:00.001+02:00

Jag är inte troende, kanske sökande, tycker om att gå i kyrkan, men har svårt att hitta svar.

Jag kan fantisera ihop en trösterik bild av hur min älskade har det i en annan värld. Men egentligen är det ju bara tröst för mig själv. För att jag inte kan förstå orden "finns inte mer, aldrig mer".

Jag önskar att du finns i ett evigt nu. Där du lagar mat och väntar på att jag ska komma hem från jobbet, som vanligt. Kanske spelar du lite gitarr, eller målar eller läser eller något annat som roar dig. Och när jag kommer hem är det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Men innan dess, i den här tidsbundna världen, måste jag stå ut och försöka leva ett så bra liv som möjligt.

Det är det som är så svårt.

Alla åker hem från jobbet för att vara med sina familjer, grilla och mysa. Och jag åker hem till ensamhet, för du finns inte mer.

Du var ju inte bara min man. Du var min bästa vän. Den jag trivdes bäst med, den jag aldrig hade tråkigt med, den som älskade mig så mycket precis som jag var, och aldrig ville göra om mig. Du, med pojken så levande inom dig, även om du kunde se ut som en grinig gubbe. Men för mig var du tidlös, ålderslös, jämnårig. Vi möttes nånstans i mitten.

Vi kunde prata och diskutera och argumentera och tycka olika, men vår samhörighet var ordlös, den var att vara bredvid varandra och bara känna samhörighet. Den var magisk, varje dag var magisk. Vari bestod då denna magi? Förutom attraktion och ömhet. Kanske i den ömsesidiga respekten för den andres jag? Vi försökte inte göra om varandra, inte passa in varandra i mallar. Det var frihet och samhörighet på samma gång. Det var en sån uppenbar lycka att att jag förundrades över den varje dag. Var detta möjligt? Och det var det ju. Ända till för 160 dagar sedan.

Det är så svårt att inte kunna prata med dig längre.

153 dgr

2009-04-11T00:22:00.003+02:00

Det händer så mycket som du inte får vara med om.
Ditt ena barnbarn har tappat sin första tand.
Din dotter har fyllt 30.
Vi sjöng din favoritsnappsvisa.
Vi kramade varandra hårt, extra hårt, utan ord, för att du inte finns med oss längre.
Vi kan var glada tillsammans, men inte som förr.
Vi kan inte längre låtsas som om allt är för alltid.
Vi vet att allt är förgängligt. Vi visste det förr också, men inte på riktigt, som nu.
Vi måste fatta det, förstå det.
Hur förstår man att någon inte längre finns?
När den personen uppfyller hela ens inre.
Hur förstår kroppen att den inte någonsin kommer att känna just den människans hud?

fem månader

2009-04-09T12:18:00.002+02:00

Idag är det fem månader sedan min älskade lämnade mig.
Drog sitt sista andetag.
Just idag känns saknaden extra tung.
Jag är ledig och har inte jobbet som distraherar.

Jag ska vara stark. Jag ska försöka leva ett bra liv, utan dig.
Men, min älskade, det känns så orättvist, så onödigt. Det är ett så stort hål efter dig, så tomt.
Jag saknar dina skratt, din ömhet och kärlek, allt du var för mig. Det var så lätt att vara lycklig då. Nu krävs en kraftansträngning varje dag.

Dagens insats blir att byta ut julgardinen i köket mot en mer påskpassande. Sen ska jag köpa tulpaner. För du tyckte alltid om att ha snittblommor hemma. Så det ska jag göra för dig, och för mig. Lite påskgodis måste jag nog köpa, ifall det kommer en påskkärring förbi.

146 dgr

2009-04-04T11:35:00.003+02:00

Åter en dag med strålande sol och värme; så skönt!

Nu har jag fått en ny grupptillhörighet:
Vi som går och pratar med våra älskade på kyrkogården och planterar blommor och pysslar.

Idag vara det jag och några äldre män och kvinnor som var där i samma ärende. En man hade cykel och planterade på flera gravar.

Jag satt i solen och kände någon slags frid, mitt i saknaden.

Och Heidenstams ord var särskilt passande idag:

Mig förunnades det ofattbara
att som människa
få leva några år på jorden.
Gläd dig du, som än ser solen.

144 dgr

2009-04-02T21:30:00.001+02:00

Igår, den allra vackraste vårdagen,
bar jag din urna i min famn, som i en sista omfamning,
innan den sänktes ner i jorden.

Nu finns du inte mer i denna världen.
Det är så underligt, så ofattbart.

Inatt drömde jag att vi stod på en tågperrong.
Vi skulle ta ett tåg men visste inte vilket.
Medan jag försökte ta reda på vilket tåg vi skulle ta kom ett tåg in på stationen. Du klev på och dörrarna stängdes.

Jag bankade på dörrarna, men det var försent. Tåget rullade iväg med dig och jag stod kvar på perrongen. Du försvann. Jag visste inte vart tåget skulle gå. Men jag visste att jag inte skulle träffa dig igen.

142 dgr

2009-03-31T21:18:00.003+02:00

I morse föll min blick på ett fotografi på min mormor, hon är i 20-årsåldern och ler. Hon fick ett längre liv än vad du fick, min älskling. Hon fick sin stund på jorden (orden kom för mig när jag såg på bilden). Och du fick din stund på jorden. En kortare stund på jorden är inte mindre värd än en längre stund. Jag tror inte att att du är olycklig nu, men jag tror du hade varit lycklig om du fått leva lite längre.

Jag har min stund på jorden.
Jag vill ta vara på den.

140 dgr

2009-03-29T22:14:00.003+02:00

Jag kan inte förlika mig med att du inte var färdig.
Din kropp var inte gammal och sliten, bara höftleden värkte iband.
Din hud var len, du vara bara rynkig i ansiktet, det var bara fint.
Hur kan man dö, när man är så levande?
När det finns så mycket liv kvar i kropp och själ.
Det känns så orättvist. Och ändå vet jag ju att det händer varje dag att människor dör innan de är färdiga. Inte bara du.

Trots att det gått så många dagar känns det som om du skulle kunna kliva in genom dörren när som helst. Och allt skulle vara som vanligt igen. Jag behöver bara blunda så kan jag se dig, nästan känna dig. Men ändå inte. Det blir som i min dröm härom natten. Du var där och jag försökte ta tag i dig, för att tala med dig, men du försvann hela tiden.

Det kan gå flera dagar, när jag tänker att det går rätt bra ändå. Jag klarar mig rätt bra och kan tänka på goda minnen. Men så kommer saknaden som ett svart hål och bara klubbar ner mig. Och livet känns så orättvist. Och det känns som om ingen någonsin kommer att älska mig som du gjorde och jag kommer aldrig kunna älska någon som jag älskade dig.

128 dgr

2009-03-17T20:28:00.002+01:00

Konstigt att jobbet, som jag ibland var så less på, nu betyder så mycket mer. En enkel vardaglig samvaro och gemenskap. Skönt att ha idag.

126 dgr

2009-03-15T17:21:00.002+01:00

Jag hänger upp livet på rutiner just nu: gå upp, äta frukost, diska, jobba, handla, träffa folk lite lagom (man får ju inte isolera sig), aktivera mig lite lagom (man får ju inte bara sitta hemma och gräva ner sig). Det är mina kryckor, det jag måste stödja mig på för att orka.

Förut var livet lätt. Det var lätt att vara lycklig med dig, att bara vara med dig, att vara älskad av dig. Att bara vara med dig, det var lycka då.

Nu måste jag anstränga mig varje dag för att göra livet någorlunda meningsfullt. Jag försöker verkligen, men det blir bara halvdant. Ändå, jag har ju inget val annat än att försöka göra livet så meningsfullt jag kan, utan dig.

Och när jag nu är så duktig, och försöker klara mig utan dig, så är det som om mitt undermedvetna väntar sig en belöning, att detta bara är ett test, och om jag klarar att leva utan dig utan att gå under så kommer du tillbaka. Men det kan du ju inte, för du är ju död. När ska jag fatta det!

120 dgr

2009-03-09T19:08:00.002+01:00

tomt, tomt, tomt, tomt,tomt, tomt

117 dgr

2009-03-06T22:01:00.001+01:00

Jag lever - ofattbart!
Jag fungerar - ofattbart!
utan dig....

...men du lever i mig...

mera tv-tips

2009-02-28T18:18:00.003+01:00

Landet runt SVT2 kl. 18,15 på lördagar är ett snällt program med goda nyheter och reportage. Här lyser våld och förstörelse med sin frånvaro. Skönt som balans till nyhetsflödet. Man blir lite glad.

missa inte...

2009-02-28T14:22:00.005+01:00

Doktor Glas med Krister Henriksson kl 21.05 i kväll i SVT2. Vi såg den den 16 februari 2008 och tyckte att den var mycket bra. Krister Henriksson var suverän. Och något annat intressant ges väl inte i televisionen ikväll?

110 dgr

2009-02-27T20:33:00.002+01:00

Alla dessa samtidiga känslor:

Glad för den kärlek vi hade, för det liv fick fick tillsammans, för den styrka jag känner för att jag var älskad av dig.

Ledsen, så ledsen, för att vi inte fick fortsätta vårt lyckliga liv tillsammans, för att du inte får se dina underbara barnbarn växa upp, och de inte får ha sin farfar, "världen bästa lekfarfar", för allt vi inte kommer att få uppleva tillsammans.

Ändå, det positiva är starkare: Jag fick din kärlek, vi fick detta liv som vi ändå fick, det är mer än vad många får. Så många goda minnen. Och du av mig en styrka som hjälper mig nu. Jag vet att du vill att jag ska må bra. Och innerst inne (tack vare allt det goda du gav) så mår jag bra. Jag är bara så ledsen och saknar dig så förtvivlat.

103 dgr

2009-02-20T23:46:00.002+01:00

Ofattbart många dagar utan dig.

Minns magin jag kände i våra möten, innan du blev min; den försvann inte i vardagen när du blev min. Den flyttade in i vardagen och gjorde den magisk bara för att du var där.

Bara för att du var där.

Du behövde inte göra något särskilt, bara vara, det räckte.

102 dgr

2009-02-19T23:04:00.002+01:00

Och Du finns i mina tankar hela tiden. Jag föreställer mig att jag har ett litet bo inom mig, i hjärtat, där du finns och ser mig och är med mig i allt. Det känns som om jag kan överleva då, om du fortfarande är min i hjärtat och jag fortfarande är din.

Jag har behov av att prata om honom, precis som när han levde. En del människor blir besvärade då. Men jag vill tala om honom, hålla honom levande för mig. Minnas allt gott, allt roligt. Han är fortfarande en så stor del av min värld. Jag är inte beredd att lämna det bakom mig än, det har ju bara gått drygt tre månader.

98 dgr

2009-02-15T18:42:00.005+01:00

Att tiden varken går att stoppa eller backa syns på titeln till detta inlägg. Dagarna bara gåroch går. Ämnet berördes också i den utmärkta enmansföreställningen "Den komiska tragedin" med Roger Westberg på Boulevardteatern igår. Se den! Jag blev bjuden av dottern med sambo och vi hade en trevlig kväll. Det saknades bara en person. Jag hoppas du såg oss från din himmel och och skrattade med oss.

Fotograf: Martin Skoog.

96 dgr

2009-02-13T21:58:00.002+01:00

att-göra-lista:

välja gravsten
boka tid för urnsättning
posta de sista tackkorten

besikta bilen
köpa diskmaskin

stå ut
vänja mig
hitta en ny väg

91 dgr

2009-02-08T22:48:00.002+01:00

En bra dag.
Ridning med dottern under förmiddagen. Frisk luft, varm och pigg häst, vacker natur.

Tackkortskrivning tillsammans med barnen. Väldigt många tackkort. Sedan mat och prat och gemenskap kring minnen: "När farsan gjorde det, eller sa det". Vi ler och minns och saknar . L vill göra"farfars köttbullar".

Så skönt att inte vara ensam om detta, att inte vara ensam i sorg och saknad, och kärlek och minnen.

Precis så här skulle du nog vilja se oss tillsammans, och kanske ser du oss.

90 dgr

2009-02-07T10:50:00.002+01:00

Jag har inget tålamod med datorer som krånglar och epost som lägger av eller med korkad telefonsupport. Inget tålamod alls.

Jag saknar dig, du skulle svära så bra i en sån här situation. Nu får jag svära själv. Men det hjälper föga. Att gråta hjälper inte heller.

Lördagmorgnar utan dig är så trista, tristare än vardagsmorgnar.

Om du var här nu skulle vi kunna ta en promenad. Du kunde ta med kameran och ta fina dimmiga snödisbilder.

Jag saknar dig så. Jag saknar din lågmälda närvaro, den trivsamma förnöjsamheten i vår vardag, närheten och att vi aldrig, aldrig hade tråkigt. När vi var tillsammans saknade jag inget.

84 dgr

2009-02-01T17:38:00.002+01:00

Nyss hemkommen från Dalarna, där jag och dottern bott på ett mysigt hotell, fått massage, badat utomhusjacuzzi, gått långa promenader i snörikt och vackert landskap och ätit god mat.

Det kändes så bra. Men man blir trött av så mycket frisk luft. Så det blir en tidig kväll.

Jag är glad att jag ändå kan känna livslust, att jag kan njuta av utflykter och upplevelser, även om jag inte kan dela dem med dig. Jag kan känna glädje, även om den numera alltid innehåller ett stråk av sorg. Jag vet att du skulle vilja att jag tog vara på mitt liv. Jag gör så gott jag kan.

82 dgr

2009-01-30T22:55:00.002+01:00

Jag känner mig så förvirrad av mina känslor. På dagarna , på jobbet är jag kapabel, och som vanligt. Jag kan nästan låtsas att allt är som förr. Men det är bara det yttre lagret.

Innanför finns ett mjukare lager där sorgen bor. Där känner jag saknaden och kärleken till dig.

Innanför detta lager, finns förtvivlan och den svarta hålet, där finns det ofattbara: att du är död och aldrig mer kommer tillbaka. Hit in kommer jag bara när jag är ensam hemma på kvällarna. Där inne finns den oändliga smärtan.

Alla frågar: Har du folk hos dig, du är väl inte ensam?

Men jag vill vara ensam ibland. Jag orkar inte vara med folk hela tiden, det distraherar mina tankar. Jag vill ha en stund för mig själv och tänka på dig, och sakna dig och vara med dig i mina tankar.

81 dgr

2009-01-29T19:51:00.005+01:00

Min allmänbildningsnivå i fråga om sport sjunker nu drastiskt.

Visserligen har jag alltid bläddrat förbi sportsidorna snabbt. Men förr, för 81 dagar sedan och tidigare, fick jag ju alltid initierade sammanfattningar av dig, rörande det du ansåg viktigt att veta om sport, lustiga sammanträffanden och märkliga rekord. Du skötte liksom filtreringen av viktigt från oviktigt.

Då kunde jag ibland överraska genom att kunna en sportfråga i TP. (Det var mycket enkelt. I vissa sporter kunde jag bara ett namn, då drog jag till med det och ibland hade jag tur.)

80 dgr

2009-01-28T22:32:00.003+01:00

Idag har du namnsdag och jag kom ihåg det, hela dagen, från morgon till kväll. När du levde brukade jag glömma ibland, ganska ofta, och när din mamma ringde för att gratulera kom jag på det och tyckte att det vara förargligt. Fast det spelade inte så stor roll för dig. För du brukade också glömma namnsdagar. Så det blev lite av en sport att se vem som kom på först.

Nu är du befriad från sånt och alla livets vedermödor och du får inte längre njuta livets glädje.

Jag tänker som så, att om det finns något efter, om själen på något sätt finns kvar, så vore det väl konstigt om den kunde se allt som hände här på jorden, och inte kunde göra något åt det. Det skulle ju inte innebära någon frid.

I vår tidiga bekantskap, när vi inte ännu var ett par (men redan ganska förälskade), brukade vi äta lunch och prata om liv och död och kärlek och böcker och musik och allt. Och då sa du (jag minns precis utanför vilken restaurang och var bilen stod) att vi människor inte var mer än förvuxna maskrosor, att du inte trodde på något efter detta. Jag önskar att det inte vore så men jag vet inte.

Jag vet bara att det liv vi fick tillsammans var bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Och din själ djupare än du ville låta mig ana just då.

79 dagar

2009-01-27T23:12:00.002+01:00

Jag vill att detta ska vara en mardröm som jag snart vaknar upp ur.

det är ett hål i luften där du brukade vara

2009-01-26T23:47:00.002+01:00

Du fattas överallt men jag ser dig i mitt inre på alla ställen där vi varit tillsammans. Alldeles verkligt för mitt inre öga. Hur du kunde stå och vänta på mig nånstans, i dina egna tankar, med en cigg, och sen din blick och ditt leende när du såg mig.

Alla dessa vardagsklipp som finns lagrade i min hjärna, jag kan plocka fram dem när jag vill. Min hjärna måste ha vetat att det var viktigt att minnas.

77 dagar utan dig

2009-01-25T15:02:00.005+01:00

Det blir 11 overkliga veckor.

Idag lyckades jag packa två påsar med dina kläder, som jag kan skänka. Dina mest opersonliga byxor och tröjor. De står där nu, påsarna. Det är i alla fall ett steg.

Jag avvaktar med de andra skjortorna och tröjorna som är så mycket du. Det klarar jag inte nu.

Var bjuden på musikal igår med vänner. Det var trevligt och avkopplande. Men det är ungefär vad jag orkar. Sen vill jag bara hem, hem till vårt hem, där jag kan tänka på dig ifred och inte behöva distraheras av annat.

Jag saknar dig så.

Och inte blir det bättre av att är så grått och trist väder idag.

75 dagar utan dig

2009-01-23T19:25:00.002+01:00

Trött, trött, trött. Allt är så tungt utan dig. Att jobba, att handla, att städa, att leva helt enkelt.

Men, och det är konstigt, jag känner mig inte ensam på samma sätt som innan du blev min. Då var jag ensam och längtande. Sen blev du min och jag fick vara lycklig med dig i 14 år.

Nu är jag ensam igen, men jag känner mig inte ensam på samma sätt. För jag har haft dig och jag har dig fortfarande så starkt inom mig.

Jag vill ha dej kvar så inom mej. Alltid. För även om det gör ont att sakna dig, så gör det gott att minnas dig.

allt utan dig

2009-01-18T18:38:00.002+01:00

handla och bära alla kassar själv (du kunde ju inte låta mig bära ens den minsta påse om du själv gick tomhänt)
laga mat varenda dag, inte bara på söndagar
köpa blommor till hemmet, det brukade du göra, och till mig

läsa nåt roligt, och inte kunna berätta det för dig och höra dig skratta
inte behöva leta efter dina glasögon som du förlade hela tiden
gå en promenad och se allt vackert och inte kunna dela det med dig

sova utan öronproppar, för du snarkar inte längre bredvid mig

allt utan dig

livet vände

2009-01-09T23:57:00.002+01:00

jag trodde inte att det skulle drabba mig
jag förstod ju hur lycklig jag var
jag uppskattade ju livet
jag var ju glad åt vår kärlek varje dag
jag var glad
jag var nöjd
jag var tacksam

ändå togs det ifrån mig
ändå togs du ifrån mig

så skört är livet
lika skört som en blodåder som brister i en hjärna

Dag läggs till dag och nu har det gått 61 dagar sedan du dog, jag måste skriva det för att försöka förstå. Du dog. Hur det kunde ske kan jag inte förstå, men jag har sett det ske, och ändå kan jag inte förstå det. Att du inte längre finns.

Nu måste jag lära mig att säga "jag" i stället för "vi".

semesterdagsfunderingar

2008-07-22T08:55:00.006+02:00

Ja, det är min andra semesterdag...fyra ograverade veckor framför mig känns skönt och ostressande. Jag trivs bäst när jag har obokad tid, fri tid (fritid!) där jag bestämmer vad jag vill göra. Just idag har jag bestämt att jag vill tvätta några maskiner, skicka brev till islandsvänner, läsa, sortera lite papper och hälsa på några vänner. Det räcker bra.

Jag har funderat lite på vad denna långa bloggpaus kan bero på. Den inleddes ju med att jag under våren hade så förfärligt intensivt på jobbet att hjärnan var så utmattad på kvällen att inget tankearbete kunde formuleras i ord. Först kändes det lite pressande att inte skriva. Hur långa pauser "får" man ta egentligen? För att minska pressen läste jag inga andra bloggar heller. Andras kreativitet kan ju också vara stressande. Då upptäckte jag att det gick ju alldeles utmärkt att varken skriva eller läsa bloggar. Och att det var ganska skönt att inte behöva tänka på det alls. Inte tänka på vad som kunde vara "bloggämnen" eller hur jag skulle skriva om dem. Över huvud taget inte tänka blogg.

När jag inte har arbetat har jag haft behov av min egen tankevärld och jag har haft ett stort behov av att tänka utan krav. Att hitta mina egna tankar, när arbetet fyllt hjärnan alldeles för mycket. Bloggen kändes ytlig och begränsande för mig. Jag funderade över vad jag ska ha den till helt enkelt. Kanske tanken på att andra kan läsa begränsar, samtidigt som gensvar stimulerar. Ursprungligen var det behovet att uttrycka mina tankar helt för min egen skull som gjorde att jag började. Men så snart man börjat kommunicera med andra så påverkas uttrycket. Vem kan vara helt opåverkad, en eremit kanske? Kanske är det det som är utmaningen; att trots att andra läser och tycker, försöka vara sann mot sig själv. Eller ska jag bara ha en pladdrig vardagsblogg, den är ju också sann, den pladdriga, triviala vardagen. Eller också - börja om - ny blogg? Eller bara fortsätta som förut, med högt och lågt, med pauser ibland när jag behöver det?

Men idag är inte dagen för sådana beslut. Jag har ju semester ju!

paus...

2008-05-25T22:44:00.002+02:00

allt är bra, var inte oroliga....tiden räcker bara inte till...

blåsippsbacke...

2008-04-20T16:56:00.003+02:00

sol och fågelsång.
Vårglädje, helt enkelt.

idag gick jag förbi...

2008-04-11T22:39:00.002+02:00

en vägg där det satt en skylt där det stod:

BOLLSPEL FÖRBJUDET

trots att väggen var som gjord för bollspel.

Tänk om det hade stått så på garagedörren där Björn Borg spelade tennis.
Och tänk om han hade lytt.

(Och vilken jävla barnfientlig värld som kommer till utryck i en sådan skylt)

fortfarande häcken full...

2008-04-07T21:22:00.004+02:00

mycket arbete, mera arbete, arbete, arbete
inkräktar på min fritid nu tyvärr
hinner inte skriva eller läsa bloggar
men jag vägrar blir stressad
kan inte göra mer än än sak i taget

andrum....

2008-03-17T20:26:00.002+01:00

fusionera, visionera, diskutera,
analysera, prioritera, planera,
proaktivera, agera, delegera,
med mera, med mera, med mera

Give me a break!

lite ljusare...

2008-03-09T20:23:00.003+01:00

...och mera sol har det varit nu.
Det känns skönt.

Men helgen var som vanligt alldeles för kort.

kommer igen snart...

2008-03-03T21:55:00.000+01:00

mycket nu... längtar sol och ledigt...

gud...

2008-02-17T22:11:00.002+01:00

är väl ett passande ämne för en söndagsblogg.
har funderat lite på Gud i helgen... eller på religion... eller på människans oförmåga att fatta att livet tar slut.

Det är inte Gud som har skapat människan.
Det är människan som har skapat Gud.
Människan har skapat Gud i alla tider och gett Gud olika namn, såsom Tor eller Allah eller Gud beroende på var vi bor och i vilket samhälle och i vilken tid, eller också flera namn eller reinkarnation eller Hare Rama eller i blommorna och i allt som växer.

För vi vill ju inte dö. Så då vi måste hitta på något som tröst.
Det är vad jag tror.

onsdagssol...

2008-02-13T19:28:00.002+01:00

Den där statistiken som sa att det regnar oftare på onsdagar var nog inte så tillförlitlig. Och lika bra är det, jag gillar solen bättre.

helgen gick för fort

2008-02-10T21:44:00.000+01:00

vips var den över och imorgon arbete igen...
gäsp

onsdagsregn...

2008-02-06T19:35:00.000+01:00

Hörde idag på radion att det tydligen regnar oftare på onsdagar än andra dagar. Vilken tur att det är torsdag i morgon.

söndagsblogg

2008-02-03T14:38:00.000+01:00

Det verkar som om detta mer och mer blir en söndagsblogg.
Veckorna går så fort och söndagen verkar vara den enda dagen som innehåller lite utrymme och lugn och ro. Just nu i alla fall.

nittonhundratalsmänniskor

2008-02-03T14:13:00.000+01:00

Merete Mazzarella intervjuas i SvD idag. Hon säger bl.a. att hon "inte har något emot att vara en främmande fågel, en farmor från den gamla världen, en nittonhundratalsmänniska". Jag känner verkligen igen mig i detta att vara en nittonhundratalsmänniska. Nästan alla mina referenser härrör sig till nittonhundratalet. Och riktigt tydligt blir det när man har "barnbarnen" på besök.

När farfar var liten hade han ingen TV. - Vad gjorde ni då?
När farfar var liten fanns det inga mobiltelefoner. - Hur gjorde ni då när ni ville prata med någon?
När farfar var liten fanns det inga datorer, ingen video, ingen DVD. Det fanns bara radio, och bio i Folkets hus ibland. - Vad tråkigt, vad gjorde ni hela dagarna?

Sju sanningar om mig själv

2008-01-27T21:35:00.000+01:00

Från Klimakteriehäxan fick jag utmaningen att skriva sju sanningar om mig själv:

1. Jag bryter alla kedjebrev
2. Jag bryter även kedjebrev via mail
3. Jag bryter även kedjebrev med behjärtansvärda ändamål, som jag iofs sympatiserar med
4. Jag är mer individualist än gruppmänniska
5. Jag är ointresserad av mode och tycker det mesta i affärerna är fult
6. Jag är ointresserad av dokusåpor och hänger inte med alls
7. Jag köper mer böcker än kläder

och enligt p. 1. jag skickar inte vidare... vem som vill kan nappa på utmaningen.

1000 år på 100 minuter

2008-01-27T17:15:00.000+01:00

Skrattade så tårarna rann igår på denna underhållande och även lärorika föreställning som vi blev bjudna på av dottern med pojkvän. Skönt att få en sådan positiv energiinjektion så att jag orkar med kommande arbetsvecka.

Just när jag tyckte att det kändes lite lagom hanterbart (på jobbet) kommer förändringarna som på beställning. Djupa andetag krävs nu flera gånger om dagen. Långpromenad i dag för att fylla på med sol och ork.

Doften av färg...mm

2008-01-20T18:44:00.000+01:00

Sista veckan nu att se Doften av färg
på Waldemarsudde.

Passa även på att kolla in Einar Hylanders
Fönster mot det förflutna.

Jag är utvald......

2008-01-20T13:01:00.000+01:00

av SIFO till undersökningen Sverige NU 2008. Jag är en av de utvalda och mina "svar kan inte ersättas med någon annans". Nu måste jag verkligen sätta kryssen rätt så att undersökningen speglar "ett Sverige i miniatyr, med alla slags människor och åldrar representerade".

Det känns väldigt ansvarsfullt och högtidligt när jag kryssar i att det inte är troligt att jag inom de närmaste två åren kommer att köpa en traktor, en snöskoter eller en utombordsmotor. Frågorna om mina intressen är något förvirrande. T ex datorer; jag är lika lite intresserad av datorer som jag är av bilar, men jag använder datorn varje dag som ett redskap och jag vill att den fungerar. Är jag då intresserad eller ointresserad av datorer?

fågelkvitter...

2008-01-14T21:11:00.000+01:00

... men man vågar väl inte säga vårkänslor. Det var ändå lite ljusare i morse och fåglarna sjöng faktiskt när jag åkte till jobbet.

motstånd

2008-01-06T16:55:00.000+01:00

Jag fattar inte hur jag ska hinna med allt väsentligt när jag börjar jobba i morgon. Med väsentligt menar jag alltså, alla böcker jag vill läsa.

Roslin

2008-01-04T18:06:00.000+01:00

Skynda, skynda till Nationalmuseum för att beskåda Alexander Roslin. Sista dagen är den 13 januari. Sedan plockas alla tavlor ner för att skickas till Versailles för en ny utställning.

Den främsta egenskapen hos en porträttmålare enligt Roslin är att aldrig misslyckas, att kunna flattera (dvs smickra) men ändå inte måla alltför olikt. Och han verkar ha lyckats flattera ganska bra, för alla är väldigt vackra.

Noterar att de flesta kungligheter och annat fint folk har glosögon. Undrar om det var särskilt fint på den tiden?

Slinker in och kollar på samlingarna när vi ändå är där. Två målningar av Eva Bonnier fångar mitt intresse, en är Husföreståndarinna som visar en levande och opolerad kvinna vars händer har skalat potatis, det syns. Stor kontrast mot Roslins smickrande bilder.

Det känns precis som vanligt...

2008-01-03T23:06:00.000+01:00

att numera (sedan igår) ha levt ett halvt sekel.
Jag har ändå lite svårt att identifiera mig med åldern.... men jag tar till mig min dotters ord:

Ålder är bara en siffra, det är hur man mår som betyder något.... och jag mår alldeles förträffligt.

Potatisens år 2008

2008-01-01T14:21:00.000+01:00

Tänk vad glad min morfar skulle vara om han visste att 2008 av FN har utsetts till potatisens år. Morfar föddes 1896 och var agronom och forskade om insekter och sjukdomar som kunde skada potatisen. Särskilt Coloradoskalbaggen ägnade han sig åt. I hans sekretär fanns en sådan ingjuten i plast som man kunde få titta på när man var på besök.

Det är väl dags att potatisen får lite upprättelse i dessa GI-tider när den nästan inte varit ansedd som människoföda. För att fira detta tror jag att vi idag ska äta potatispudding enligt gammalt recept.

Gott Nytt År!

2007-12-31T16:36:00.000+01:00

Här blir stillsamt firande som vanligt med svärmor snart 91.
Låter det tråkigt?
Det är det inte. Vi brukar ha så trevligt och äta och dricka gott. Min svärmor må vara gammal men i sinnet är hon ung och pigg i huvudet är hon och har koll på det mesta som händer i världen, stort som smått.

Så det var nog allt för i år.

Nyårslöften tror jag att jag skippar, men jag ser tillbaka på de ledstjärnor jag satte upp för 2007

Balans. Jag skulle försöka ha balans i fråga om:
- arbete och fritid: arbeta mindre, delegera mer, vara ledig när jag är ledig.
Det har jag lyckats rätt bra med. Jag är nöjd med det och tänker fortsätta med det nästa år. Om det gick skulle jag gärna ha ännu mer fritid.... så jag får jobba på det 2008.

- vilande och rörande: jag är väldigt bra på att lata mej men har ett stort inre motstånd mot motion. Det ska jag försöka komma över. En till två promenader i veckan utöver ridningen låter som något jag skulle kunna klara av.
Det har inte gått så bra med promenaderna. Sporadiskt får jag till det... men inte tillräckligt...måste hitta en morot.

- kropp och själ: Ge själen mer tid att andas, vara kreativ, måla, läsa, skriva, sjunga.
Tid att andas och tid att läsa och i viss mån skriva har jag haft. Men inte så mycket tid till att måla eller sjunga. Men tid att spela piano har jag haft.

Jag tror det räcker med dessa ledstjärnor i åtanke även 2008.

Jag önskar alla ett riktigt Gott Nytt År!

vilodag....

2007-12-30T12:41:00.000+01:00

Det är inte klokt vad skönt det är att vara ledig.
Masa runt i morgonrock,
ta en kopp kaffe,
läsa lite,
blogga lite,
tänka lite.

mulet, kulet...

2007-12-29T13:08:00.000+01:00

Idag verkar det vara en sån dag då det aldrig riktigt ljusnar. En perfekt dag för inomhusaktiviteter alltså. Tända ljus, läsa och mysa. Högre krav än så har inte jag på en bra dag. För att den ska bli riktigt perfekt ska maten lagas och serveras av H och jag ska inte behöva göra mer än nicka OK till det valda vinet.

God Jul!

2007-12-24T12:27:00.001+01:00

En riktigt God Jul önskar jag alla mina bloggvänner!

ut ur dimman....

2007-12-03T08:54:00.000+01:00

eller var jag nu har befunnit mig?

Jo, på jobbet en hel del... mycket att göra men under kontroll och inte så att jag drunknar och det känns rätt stimulerande emellanåt.

Tyvärr lyckades jag inte stå emot den intensiva bacillattack min sambo utsatte mig för förra veckan. Han låg hemma hela veckan och hostade och "kände sig klen". Men i lördags gick även jag i däck och där befinner jag mig fortfarande. Så nu har jag lite tid att sitta här.

En hel del energi har gått åt till en grannkonflikt. Med att lyssna till de olika sidornas versioner, försöka hålla allt på en saklig nivå. Men nej... den som har sett Grannfejden på TV3 kan få en aning om hur det kan gå till och vilka dimensioner små skitsaker kan få. Oerhört tröttande. Men jag har tagit kontakt med en konfliktlösningskonsult som vi får kalla in i värsta fall.

Jag har även ägnat den hel del tid åt att läsa gamla brev som min mamma letat fram. Det är brev från tiden runt min födelse när mina föräldrar inte bodde i Sverige och mamma skrev långa hemlängtande brev till mormor och morfar. En märklig känsla att läsa om sig själv som baby och alla noteringar om leenden och joller och matning och vikt. Kul också att läsa om att de gick på besök hos släktingar en lördagkväll för att se på television. Det var ju ganska märkvärdigt på den tiden för snart femtio år sedan. Andra nöjen de hade var att lyssna på svensk radio genom en extra antenn som min händige far fixade.

Gamla brev är intressanta tidsdokument. Jag undrar om brevskrivandet har minskat i och med att epostandet har ökat. Det vore synd om vi inte längre sparar sådan vardagliga tidsdokument.

läser och spelar piano...

2007-11-12T21:08:00.000+01:00

...det är vad jag gör när jag är ledig. Just nu har jag en Bach-period. Jag älskar de meditativa preludierna och jag är så bra på att förtränga dammtussar och tvätt.

Och jag är så utled på vädret. Och ganska less på jobbet just nu.
Jag vet inte ens vad jag gjorde förra veckan. Jag måste nog börja skriva en riktig dagbok så att jag kan hålla reda på dagarna.