semesterdagsfunderingar
Ja, det är min andra semesterdag...fyra ograverade veckor framför mig känns skönt och ostressande. Jag trivs bäst när jag har obokad tid, fri tid (fritid!) där jag bestämmer vad jag vill göra. Just idag har jag bestämt att jag vill tvätta några maskiner, skicka brev till islandsvänner, läsa, sortera lite papper och hälsa på några vänner. Det räcker bra.
Jag har funderat lite på vad denna långa bloggpaus kan bero på. Den inleddes ju med att jag under våren hade så förfärligt intensivt på jobbet att hjärnan var så utmattad på kvällen att inget tankearbete kunde formuleras i ord. Först kändes det lite pressande att inte skriva. Hur långa pauser "får" man ta egentligen? För att minska pressen läste jag inga andra bloggar heller. Andras kreativitet kan ju också vara stressande. Då upptäckte jag att det gick ju alldeles utmärkt att varken skriva eller läsa bloggar. Och att det var ganska skönt att inte behöva tänka på det alls. Inte tänka på vad som kunde vara "bloggämnen" eller hur jag skulle skriva om dem. Över huvud taget inte tänka blogg.
När jag inte har arbetat har jag haft behov av min egen tankevärld och jag har haft ett stort behov av att tänka utan krav. Att hitta mina egna tankar, när arbetet fyllt hjärnan alldeles för mycket. Bloggen kändes ytlig och begränsande för mig. Jag funderade över vad jag ska ha den till helt enkelt. Kanske tanken på att andra kan läsa begränsar, samtidigt som gensvar stimulerar. Ursprungligen var det behovet att uttrycka mina tankar helt för min egen skull som gjorde att jag började. Men så snart man börjat kommunicera med andra så påverkas uttrycket. Vem kan vara helt opåverkad, en eremit kanske? Kanske är det det som är utmaningen; att trots att andra läser och tycker, försöka vara sann mot sig själv. Eller ska jag bara ha en pladdrig vardagsblogg, den är ju också sann, den pladdriga, triviala vardagen. Eller också - börja om - ny blogg? Eller bara fortsätta som förut, med högt och lågt, med pauser ibland när jag behöver det?
Men idag är inte dagen för sådana beslut. Jag har ju semester ju!
Jag har funderat lite på vad denna långa bloggpaus kan bero på. Den inleddes ju med att jag under våren hade så förfärligt intensivt på jobbet att hjärnan var så utmattad på kvällen att inget tankearbete kunde formuleras i ord. Först kändes det lite pressande att inte skriva. Hur långa pauser "får" man ta egentligen? För att minska pressen läste jag inga andra bloggar heller. Andras kreativitet kan ju också vara stressande. Då upptäckte jag att det gick ju alldeles utmärkt att varken skriva eller läsa bloggar. Och att det var ganska skönt att inte behöva tänka på det alls. Inte tänka på vad som kunde vara "bloggämnen" eller hur jag skulle skriva om dem. Över huvud taget inte tänka blogg.
När jag inte har arbetat har jag haft behov av min egen tankevärld och jag har haft ett stort behov av att tänka utan krav. Att hitta mina egna tankar, när arbetet fyllt hjärnan alldeles för mycket. Bloggen kändes ytlig och begränsande för mig. Jag funderade över vad jag ska ha den till helt enkelt. Kanske tanken på att andra kan läsa begränsar, samtidigt som gensvar stimulerar. Ursprungligen var det behovet att uttrycka mina tankar helt för min egen skull som gjorde att jag började. Men så snart man börjat kommunicera med andra så påverkas uttrycket. Vem kan vara helt opåverkad, en eremit kanske? Kanske är det det som är utmaningen; att trots att andra läser och tycker, försöka vara sann mot sig själv. Eller ska jag bara ha en pladdrig vardagsblogg, den är ju också sann, den pladdriga, triviala vardagen. Eller också - börja om - ny blogg? Eller bara fortsätta som förut, med högt och lågt, med pauser ibland när jag behöver det?
Men idag är inte dagen för sådana beslut. Jag har ju semester ju!
Etiketter: semester
skrivet av Cornelia klockan 08:55
4 Comments:
Det där med bloggen är ju nåt man kan ägna sig åt om o när man själv har lust till det. Får inte kännas som något tvång. Önskar dig en skön semester!!!
Kram!!!
Jag har haft samma tankar flera gånger, och ibland känt press att artighetsläsa en mängd bloggar som jag kanske inte är så superintresserad av. Men det är ju gensvaret som är roligt, jag kan inte förvänta mig att folk läser utan att jag läser...
Man får faktiskt ta vilka pauser man vill, sedan jag började ta pauser då och då har besökarantalet sjunkit till hälften, men vad spelar det för roll?
Kontakten med andra genom bloggen har gett mig rätt mycket, speciellt som jag är lite ensamvarg och inte umgås så flitigt hemma, träffar tillräckligt med folk på arbetstid för att uppskatta tystnad och ensamhet i övrigt.
I början var det så kul med bloggen att jag ofta gick och klurade på vad som kunde vara bloggvirke, det har jag släppt nu och känner mig friare. MEN, jag har fått mer press av glada och käcka mail som uppmanar mig att hålla igång... och träffar fler och fler IRL som googlat på nåt och hittat min blogg och följer den. Vägrar dock att känna prestationsångest, det är MIN blogg.
Du ligger i alla fall kvar på min favvolista närhelst du får blogglust! Hur de där hinner leva som lägger in 10 inlägg per dag om allt de ser och tänker och gör... det fattar jag inte. Men det är ju inte heller mitt problem.
Jag har också de tankarna.
Och de med skrivande och läsande har varit - och är lite fortfarande - ett stort problem för mig just nu. Jag tror det började ungefär när mormor dog i november. Sen dog ju John. Sen fick pappa cancer. Sen dog min gudmor.
Det måste helt enkelt vara psykisk stress.
Anledningen till psykisk stress varierar ju och jag har i normala fall väldigt låg stresströskel. Det kanske du också har?
Ibland känns allt som bara krav, krav, krav. Då stänger jag av allt och blir tyst. Tittar på skitprogram på teven och lever i halvdvala.
Men att radera det gamla man skrivit kanske hjälper dig? Börja på ny kula med samma bloggadress? Jag sparade mina gamla texter och raderade sen hela arkivet. Det kändes väldigt skönt faktiskt.
Kan aldrig vara fel att ta en paus när och om man känner för det! Välkommen tillbsks - tills vidare, i alla fall?!!
Skicka en kommentar
<< Home