349 dgr

Snart har ett år gått, och sen kommer nästa och nästa och nästa (ja, om man har turen att få leva förstås).

Jag saknar dig så, särskilt när jag skulle behöva lite råd, lite stöd, lite uppmuntran när triviala vardagssaker stökar till och tiden inte räcker.

Då skulle du ha sorterat mina tankar i nödvändiga och onödiga, mina bekymmer i viktiga och oviktiga. Och så skulle tyngden på mina axlar ha lättat och tiden plötsligt räckt till, till och med till något roligt tillsammans med dig.

Du har varit så nära mig igen, senaste veckan, som en skugga nästan, i mina tankar ständigt, och jag är så ledsen att du inte fick fortsätta att leva.