torsdag, september 24, 2009

319 dgr

Mitt minne är min bästa vän,än så länge.
Jag kan vandra i tankarna över hela din kropp och minnas, känslominnas, fysiskt. Den lilla talgknölen i höger örsnibb, ärret på näsryggen, det utstående födelsemärket i nacken, som jag kunde känna med mina fingrar när jag ömt tog dig om nacken. Armbågarna, ja, de var speciella, vaderna, den ena smalare än den andra sedan hälsenan gått av vid en fotbollsmatch, huden, så mjuk och len, ena ögonlocket lite hängande, ögonen så blå, så blå, händerna, ibland som barns nävar, rörande, de knotiga knäna, magen lite rund. Jag tror jag skulle kunna identifiera dig med förbundna ögon, bara genom att ta på dig. Så många kännetecken som har etsat sig in i mitt känslominne, inprogrammerade i mina fingertoppar. Så verklig är du för mig. Jag skrev häromdagen att du dragit dig tillbaka, att du inte kändes lika nära, lika närvarande i verkligheten. Men nu är du tillbaka igen. Jag vill ha dej här, så. Jag vill inte bli av med dig, jag vill inte att bilden ska blekna.

1 Comments:

Anonymous Kersti sa...

Jag tror att sånna minnen finns kvar liksom i kroppen. De har svårare att blekna när man har upplevt något med alla sina sinnen. Så du han kommer alltid att finnas där i dig. Kram

28 september, 2009 20:37  

Skicka en kommentar

<< Home