tisdag, juni 30, 2009

233 dgr

Nu är det tydligen så att stillsamhet och vila från arbete tillåter sorgen att flöda på ett sätt den inte gjort på flera månader. Jag antar att det måste vara så. En morgonpromenad med stavar och Bach i öronen skulle hjälpa tänkte jag. Och det gjorde den på sätt och vis. Om jag bara inte hade mött den där gamle mannen på cykel som log så rart och snällt, eller den utvecklingsstörde pojken i rullstol som vinkade så glatt och sa hej. Det blir ett kaos av känslor av lycka och glädje, sorg och saknad. Men det måste nog vara så nu.

Ska jag då distrahera mig lite? Ja det ska jag nog; bjuda någon på kaffe och glass och jordgubbar i trädgården. Du nickar och instämmer någonstans ifrån.

3 Comments:

Blogger Bloggblad sa...

Det behövs så lite för att så många känslor ska välla fram...

Just den här tiden, när allt är som vackrast, tycker jag nästan är lite jobbig i sin vackerhet, hjärtat svämmar ofta över av än det ena än det andra. I natt tröstade jag liten goding som vaknade och saknade mamma och pappa... hjärtat nästan brast, eftersom hon ju inte träffar dem samtidigt numera, och ständigt längtar.

Men nu ska jag göra nåt så vardagsnära som att åka till närmsta sjö och bada med barnbarnet. Påminner mig själv ofta om att vara tacksam så länge vi har varann, det glömmer jag ofta - tack för påminnelsen.

30 juni, 2009 10:41  
Blogger Cornelia sa...

Livet är inte alltid lätt för de små heller. Hoppas ni får en skön baddag. Själv har jag bjudit in mamma och pappa på glass och jordgubbar i trädgården. Det är skönt att de finns.

30 juni, 2009 10:50  
Blogger Bloggblad sa...

Jag försöker lära mig att njuta av de stunder som är bra, för de varken långa eller självklara.

Mina föräldrar dog när jag var 37 resp 42 - jag kan sakna dem som de var när de var friska och pigga, men är i övrigt tacksam att de slapp många jobbiga saker... Vår lilla glädjespridare gör i alla fall tillvaron enklare.

02 juli, 2009 16:36  

Skicka en kommentar

<< Home