205 dgr

Verkar som om orden tog slut efter förra inlägget. Ordlöst blev det.

Livet går på, dag för dag.

Jag är glad att jag har mina vänner och min familj.

Jag är glad att jag har mina minnen och förvånas över att de är så exakta. Att jag minns så mycket och så många detaljer från vårt liv. Det måste bero på att jag alltid var så medveten om hur värdefullt det var och att jag nog inte riktigt tog det för givet. Jag tyckte att varje dag med dig var en gåva som jag gladdes åt.

Just idag saknar jag speciellt att inte kunna fråga dig om råd i en sak.

Sånt: att fråga, att berätta för, att visa något för, att skratta med.
Det är så tomt.