162 dgr

jag kan känna din hud, din doft, känslan av dig, dina armar, händer

fast du inte längre finns

så många år som du har präglat mig, präntats in i mig, i min hud, i mina celler, i mitt medvetande...som en självklar del av mig, av min värld

min tanke kan inte, vill inte, fatta att du inte finns
min hud kan inte, vill inte, fatta att du inte finns

inte heller mina ögon, åtminstone inte ögonvrån, kan fatta att du inte nästan står där i dörren, halvt bakom min axel, lite hängande mot dörrposten, med vikten på det ena benet, just på väg att säga något, berätta något...

tanken att du inte finns är lika ofattbar som att universum inte tar slut