lördag, april 18, 2009

160 dgr

Jag är inte troende, kanske sökande, tycker om att gå i kyrkan, men har svårt att hitta svar.

Jag kan fantisera ihop en trösterik bild av hur min älskade har det i en annan värld. Men egentligen är det ju bara tröst för mig själv. För att jag inte kan förstå orden "finns inte mer, aldrig mer".

Jag önskar att du finns i ett evigt nu. Där du lagar mat och väntar på att jag ska komma hem från jobbet, som vanligt. Kanske spelar du lite gitarr, eller målar eller läser eller något annat som roar dig. Och när jag kommer hem är det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Men innan dess, i den här tidsbundna världen, måste jag stå ut och försöka leva ett så bra liv som möjligt.

Det är det som är så svårt.

Alla åker hem från jobbet för att vara med sina familjer, grilla och mysa. Och jag åker hem till ensamhet, för du finns inte mer.

Du var ju inte bara min man. Du var min bästa vän. Den jag trivdes bäst med, den jag aldrig hade tråkigt med, den som älskade mig så mycket precis som jag var, och aldrig ville göra om mig. Du, med pojken så levande inom dig, även om du kunde se ut som en grinig gubbe. Men för mig var du tidlös, ålderslös, jämnårig. Vi möttes nånstans i mitten.

Vi kunde prata och diskutera och argumentera och tycka olika, men vår samhörighet var ordlös, den var att vara bredvid varandra och bara känna samhörighet. Den var magisk, varje dag var magisk. Vari bestod då denna magi? Förutom attraktion och ömhet. Kanske i den ömsesidiga respekten för den andres jag? Vi försökte inte göra om varandra, inte passa in varandra i mallar. Det var frihet och samhörighet på samma gång. Det var en sån uppenbar lycka att att jag förundrades över den varje dag. Var detta möjligt? Och det var det ju. Ända till för 160 dagar sedan.

Det är så svårt att inte kunna prata med dig längre.

2 Comments:

Anonymous Kersti sa...

Vilken smärta, vilket vemod. Men ändå är din beskrivning av honom så ljus, så lätt liksom svävande.
Den svåraste tiden är nu, när allt är första gången och ensamheten stor som en avgrund oavsett hur många man har omkring sig. Det är inte lätt att trösta då. Och sörja måste man få göra. Och någon gång, sen kommer sorgen att få ett annat ansikte, ett som det är lättare att leva vidare med.Kram

21 april, 2009 22:10  
Blogger Cornelia sa...

Kersti, tack för din medkänsla. Mina minnen är bara ljusa, och det gör det nog lättare sedan, ja även nu, jag tror det blir bättre.

23 april, 2009 22:17  

Skicka en kommentar

<< Home