140 dgr
Jag kan inte förlika mig med att du inte var färdig.
Din kropp var inte gammal och sliten, bara höftleden värkte iband.
Din hud var len, du vara bara rynkig i ansiktet, det var bara fint.
Hur kan man dö, när man är så levande?
När det finns så mycket liv kvar i kropp och själ.
Det känns så orättvist. Och ändå vet jag ju att det händer varje dag att människor dör innan de är färdiga. Inte bara du.
Trots att det gått så många dagar känns det som om du skulle kunna kliva in genom dörren när som helst. Och allt skulle vara som vanligt igen. Jag behöver bara blunda så kan jag se dig, nästan känna dig. Men ändå inte. Det blir som i min dröm härom natten. Du var där och jag försökte ta tag i dig, för att tala med dig, men du försvann hela tiden.
Det kan gå flera dagar, när jag tänker att det går rätt bra ändå. Jag klarar mig rätt bra och kan tänka på goda minnen. Men så kommer saknaden som ett svart hål och bara klubbar ner mig. Och livet känns så orättvist. Och det känns som om ingen någonsin kommer att älska mig som du gjorde och jag kommer aldrig kunna älska någon som jag älskade dig.
Din kropp var inte gammal och sliten, bara höftleden värkte iband.
Din hud var len, du vara bara rynkig i ansiktet, det var bara fint.
Hur kan man dö, när man är så levande?
När det finns så mycket liv kvar i kropp och själ.
Det känns så orättvist. Och ändå vet jag ju att det händer varje dag att människor dör innan de är färdiga. Inte bara du.
Trots att det gått så många dagar känns det som om du skulle kunna kliva in genom dörren när som helst. Och allt skulle vara som vanligt igen. Jag behöver bara blunda så kan jag se dig, nästan känna dig. Men ändå inte. Det blir som i min dröm härom natten. Du var där och jag försökte ta tag i dig, för att tala med dig, men du försvann hela tiden.
Det kan gå flera dagar, när jag tänker att det går rätt bra ändå. Jag klarar mig rätt bra och kan tänka på goda minnen. Men så kommer saknaden som ett svart hål och bara klubbar ner mig. Och livet känns så orättvist. Och det känns som om ingen någonsin kommer att älska mig som du gjorde och jag kommer aldrig kunna älska någon som jag älskade dig.
skrivet av Cornelia klockan 22:14
4 Comments:
Så tror jag att sorg är. Att man ibland nästan kan glömma den bara för att i nästa ögonblick känna en doft höra en sång och så väller det in med full kraft, sorgen och saknaden. 140 dagar är lång tid men också bara ett ögonblick. Sorgen kommer alltid att finnas där men kanske till slut mer som ett stilla vemod än det avgrundsdjupa svarta hålet.
Varma varma tankar skickar jag genom etern.
Du skriver så att det går rakt in i hjärtat.
Min kollega miste sin man för två veckor sen... Det händer hela tiden - tänk om vi kunde vara mer rädda om den tid vi har med varandra, lite till mans. Det är så lätt att vardagen lunkar på utan att man tänker på att njuta av att allt är som vanligt.
Kram på dig! Skönt ändå att din vardag fungerar lite då och då, det blir säkert längre okej perioder även om sorgen finns kvar hela tiden.
jodå, min vardag fungerar, jag kan t o m skratta, jag kan njuta av solen, jag kan glädjas åt min systers efterlängtade barn och samtidigt sakna så det värker.
Det är konstigt hur det fungerar.
Det gläder mig att du kan det - för då kommer du att orka med mycket bättre. Glädje och sorg kan gå hand i hand. Jag vet.
Skicka en kommentar
<< Home