torsdag, februari 19, 2009

102 dgr

Och Du finns i mina tankar hela tiden. Jag föreställer mig att jag har ett litet bo inom mig, i hjärtat, där du finns och ser mig och är med mig i allt. Det känns som om jag kan överleva då, om du fortfarande är min i hjärtat och jag fortfarande är din.

Jag har behov av att prata om honom, precis som när han levde. En del människor blir besvärade då. Men jag vill tala om honom, hålla honom levande för mig. Minnas allt gott, allt roligt. Han är fortfarande en så stor del av min värld. Jag är inte beredd att lämna det bakom mig än, det har ju bara gått drygt tre månader.

4 Comments:

Blogger Bloggblad sa...

klart att du inte ska försöka lämna något bakom dig som finns inuti dig. Låt det finnas - när jag var på begravninssamtal med frun till mannen jag skrev om, han som inte orkade med att han gått i väggen utan lämnade fru och barn, sa prästen flera bra saker. Bl.a. att vara kvar i det svåra, låta känslorna komma fram och inte försöka att skynda förbi, vila i dem tills de lättar.

Och sen citerade han Jesus, och jag har inte fattat vad det citatet betydde förrän nu. "Sanningen ska göra er fria". Han tolkade det som att inte försöka gömma undan sanningen för sig själv: Så här är det. När man accepterar det blir man friare i sig själv.

Det tyckte jag var bra - och applicerade det genast på mina egna sanningar som jag måste leva med.

Kram på dig, syster på jorden!

19 februari, 2009 23:26  
Blogger Cornelia sa...

Kram till dig med.

20 februari, 2009 19:32  
Anonymous Anonym sa...

För mig är det så självklart att han måste få finnas, där i dig som han gjort så länge. Att prata om honom gör att han funnits och det tror jag är så otroligt viktigt. det är inte farligt att minnas Det gör bara gott tror jag. Kram

20 februari, 2009 20:58  
Blogger Cornelia sa...

Kersti, ja, det gör mig gott

21 februari, 2009 18:40  

Skicka en kommentar

<< Home