82 dgr
Jag känner mig så förvirrad av mina känslor. På dagarna , på jobbet är jag kapabel, och som vanligt. Jag kan nästan låtsas att allt är som förr. Men det är bara det yttre lagret.
Innanför finns ett mjukare lager där sorgen bor. Där känner jag saknaden och kärleken till dig.
Innanför detta lager, finns förtvivlan och den svarta hålet, där finns det ofattbara: att du är död och aldrig mer kommer tillbaka. Hit in kommer jag bara när jag är ensam hemma på kvällarna. Där inne finns den oändliga smärtan.
Alla frågar: Har du folk hos dig, du är väl inte ensam?
Men jag vill vara ensam ibland. Jag orkar inte vara med folk hela tiden, det distraherar mina tankar. Jag vill ha en stund för mig själv och tänka på dig, och sakna dig och vara med dig i mina tankar.
Innanför finns ett mjukare lager där sorgen bor. Där känner jag saknaden och kärleken till dig.
Innanför detta lager, finns förtvivlan och den svarta hålet, där finns det ofattbara: att du är död och aldrig mer kommer tillbaka. Hit in kommer jag bara när jag är ensam hemma på kvällarna. Där inne finns den oändliga smärtan.
Alla frågar: Har du folk hos dig, du är väl inte ensam?
Men jag vill vara ensam ibland. Jag orkar inte vara med folk hela tiden, det distraherar mina tankar. Jag vill ha en stund för mig själv och tänka på dig, och sakna dig och vara med dig i mina tankar.
skrivet av Cornelia klockan 22:55
6 Comments:
Det där med att det är skönt att vara ensam och tänka har jag full förståelse för. Sorgen måste få ta plats och tid, det är enda sättet.
Jag hörde en präst föreläsa en gång, han sa att sorgearbete är det dummaste ord som finns. Ett arbete kan man gå hem ifrån, men sorgen lever man med, dygnet runt, oavlönat. Han sa också att krishantering är ett dumt uttryck. En kris hanterar man inte, den måste genomlevas - och ibland kan det vara bra att borra ner sig, stänga av flödet och gå in i ett kraftsamlande tillstånd.
(jag skrev så pennan glödde och har läst anteckningarna flera gånger och sugit i mig)
Kloka ord av Bloggblad!
Jag tror också att det är klokt av dig att ibland vara ensam. Huvudsaken är att du inte BARA är ensam och att du vet att du inte behöver vara ensam när du inte vill vara det.
Jag håller med damerna här både Humlan och Bloggblad.
Jag tycker det är förståligt att du vill och behöver vara ensam ibland.
Jag märker att jag sitter här och skriver och skriver om hela tiden....ibland hittar man inte orden....
Tänker att han inte skulle vilja att du stannar kvar i det där innersta rummet av smärtsam sorg...
Jag tror inte alls att tiden läker all sorg. Jag tror man lär sig att leva med den och att den förändras och tar en annan plats inombords.
Styrkekram till dig och du vet att jag tänker på dig.
Tack rara ni för att ni lyssnar.
Det innersta smärtsamma, känslan av det svarta hålet, kommer inte lika ofta nu, men ensamhetsbehovet kommer när jag behöver det, efter intensiva arbetsdagar, eller när jag träffat mycket folk.
Jag tror precis som Lisbeth att man lär sig leva med sorgen på något sätt.
Jag har kikat in här lite då och då och undrat vart du tog vägen. Nu förstår jag varför det blev så tyst.
Det finns inga ord eller gester som kan trösta när saknaden sätter in. Sorgen måste man själv igenom. Men det kan vara en hjälp att det finns några som lyssnar, för man behöver så innerligt väl berätta och det kan också hjälpa att man får vara lite ensam med sin sorg. Viktigt att du har människor omkring dig som är lyhörda och kan stötta när du behöver. Många varma tankar från Kersti som saknat dig på nätet.
Kersti, tack för din omtanke. Det känns bra att ni finns "därute".
Skicka en kommentar
<< Home