144 dgr
Igår, den allra vackraste vårdagen,
bar jag din urna i min famn, som i en sista omfamning,
innan den sänktes ner i jorden.
Nu finns du inte mer i denna världen.
Det är så underligt, så ofattbart.
Inatt drömde jag att vi stod på en tågperrong.
Vi skulle ta ett tåg men visste inte vilket.
Medan jag försökte ta reda på vilket tåg vi skulle ta kom ett tåg in på stationen. Du klev på och dörrarna stängdes.
Jag bankade på dörrarna, men det var försent. Tåget rullade iväg med dig och jag stod kvar på perrongen. Du försvann. Jag visste inte vart tåget skulle gå. Men jag visste att jag inte skulle träffa dig igen.
bar jag din urna i min famn, som i en sista omfamning,
innan den sänktes ner i jorden.
Nu finns du inte mer i denna världen.
Det är så underligt, så ofattbart.
Inatt drömde jag att vi stod på en tågperrong.
Vi skulle ta ett tåg men visste inte vilket.
Medan jag försökte ta reda på vilket tåg vi skulle ta kom ett tåg in på stationen. Du klev på och dörrarna stängdes.
Jag bankade på dörrarna, men det var försent. Tåget rullade iväg med dig och jag stod kvar på perrongen. Du försvann. Jag visste inte vart tåget skulle gå. Men jag visste att jag inte skulle träffa dig igen.
skrivet av Cornelia klockan 21:30
5 Comments:
Den drömmen tycker jag säger mycket utan att vara drömtydare.
Att sätta ned urnan i jorden... åh, det river upp allt som nästan börjat lägga sig, tycker jag. Fast jag har bara varit med om det vid mina föräldrars död. De var gamla och trötta, så det var inte samma slags sorg, men det var upprivande.
Han finns visst - i din värld! I dina minnen och tankar. Men jag förstår vad du menar.
Ja, visst var det en nästan övertydlig dröm.
När det gäller urnsättningen, så upplevde jag det inte som upprivande utan mer som ett steg närmare att förstå, att acceptera. Därför kändes det bra att göra det.
Och visst finns han i min värld,i min inre värld.
Här borde jag inte skriva nått,,,för jag har inga "tröstens ord". Min/vår "urnsättning" var för över ett år sen, enligt pappiret, men i mitt sinne/minne, var det 7 dagar sen. Kramar om/Rita
Urnsättning....minns min pappas urna som jag bar och satt ner i jorden. Konstigt men det kändes som jag höll om honom för sista gången och det var precis som du skrev. Ett steg närmare att förstå.
Tänker på dig.
Kramar och varma tankar från mig.
Rita: tidsperspektivet är verkligen konstigt, det kan kännas som nyss och länge sedan på samma gång.
londongirl: Det tar tid att fata det ofattbara.
Skicka en kommentar
<< Home