lördag, april 11, 2009

153 dgr

Det händer så mycket som du inte får vara med om.
Ditt ena barnbarn har tappat sin första tand.
Din dotter har fyllt 30.
Vi sjöng din favoritsnappsvisa.
Vi kramade varandra hårt, extra hårt, utan ord, för att du inte finns med oss längre.
Vi kan var glada tillsammans, men inte som förr.
Vi kan inte längre låtsas som om allt är för alltid.
Vi vet att allt är förgängligt. Vi visste det förr också, men inte på riktigt, som nu.
Vi måste fatta det, förstå det.
Hur förstår man att någon inte längre finns?
När den personen uppfyller hela ens inre.
Hur förstår kroppen att den inte någonsin kommer att känna just den människans hud?

6 Comments:

Blogger Bloggblad sa...

Stor kram!
Jag vet att du är glad över att du ändå har kära människor i din närhet att krama - för det är ju verkligen något att vara tacksam över. Och att ni kan dela sorgen.

11 april, 2009 12:13  
Blogger Cornelia sa...

Ja, så är det, skönt att inte vara ensam, men tungt ändå.

11 april, 2009 19:46  
Blogger Humlan sa...

Det svåra är ju att fatta det man egentligen vet; Allt är inte för alltid!
Kram

11 april, 2009 23:29  
Blogger Cornelia sa...

Humlan: men det är ändå ofattbart.

12 april, 2009 15:06  
Blogger Tankevågor sa...

Ja hur ska man någonsin sluta sakna den man älskar? Det är så fel att mista sina nära och kära i "fel" ålder!! När gamla människor dör är det i alla fall efter ett helt liv men att bli av med den man älskar innan det "är dags" är inte rätt. Så tungt.
Skönt att du har dina nära och kära som du kan dela sorgen med....men ibland kanske man kan behöva någon annan också och prata med?

17 april, 2009 11:09  
Blogger Cornelia sa...

londongirl: jo, det behöver man. Jag kan inte visa mamma och pappa hur ledsen jag är, även om de nog fattar.

17 april, 2009 21:16  

Skicka en kommentar

<< Home