168 dgr
Dagarna går, oförtrutet, på. Tiden likaså.
Jag kan bara välja att fylla den.
Med goda ting, goda människor, goda upplevelser.
Du ville mig väl när du levde och du vill mig väl nu när du är död.
Du sa det till mig. Att du skulle dö före mig, och jag skulle träffa någon annan och leva ett bra liv igen.
Men jag är inte redo att låta någon annan muta in min hud med sina händer.
Och inte mitt hjärta heller.
Jag är fortfarande din.
Jag kan bara välja att fylla den.
Med goda ting, goda människor, goda upplevelser.
Du ville mig väl när du levde och du vill mig väl nu när du är död.
Du sa det till mig. Att du skulle dö före mig, och jag skulle träffa någon annan och leva ett bra liv igen.
Men jag är inte redo att låta någon annan muta in min hud med sina händer.
Och inte mitt hjärta heller.
Jag är fortfarande din.
skrivet av Cornelia klockan 00:42
3 Comments:
Bortsett från det sorgliga - så blir det mer och mer poesi i det du skriver. Så vackert!
tack... poesin gör det lättare på något sätt, och gör det personliga mer allmängiltigt.
Det kan göra sorgen lättare att bära om man släpper in det goda. Jag instämmer med Bloggblad, det är en njutning att läsa trots det sorgesamma. Eller så kanske tack vare.
Skicka en kommentar
<< Home