232 dgr

Första semesterdagen...har sommaren någonsin varit vackrare än nu? Och du är inte här med mig.

Jag som tyckte att allt gick så bra ett tag nu. Jobbet ok, lagom distraherande. Vänner och familj som bryr sig om. Socialt liv ok. Jag är aktiv, tar kontakt, tar ansvar för mitt liv. Har lämnat iväg dina kläder till insamling, men inte slipsarna, kunde inte. Jag minns vilken du hade när jag först såg dig och antagligen blev kär i dig. Det enda jag kan göra för dig nu är plantera blommor på din grav och försöka leva ett bra liv. Och stötta dina barn som du skulle ha gjort, om du hade levt. Jag som kände mig stark av kärleken vi hade. Att jag skulle kunna leva på den livet ut. Och så överfölls jag denna dag av en sån smärtsam saknad, som en jävla klubba i huvudet och en kniv i hjärtat. Jag saknar dig, jag saknar allt du var, jag saknar allt, allt, allt, till och med sånt som kunde irritera mig. Det finns ingen tröst, det är bara att låta det komma, och hoppas att det går över. Jag var ju samlad och lugn och ok, trodde jag, och så detta. Jag vill bara skrika: Kom tillbaka, kom tillbaka!