torsdag, september 10, 2009

305 dgr

Nu är det höst, fast det känns mer som sommar en sådan varm dag som idag.
Jag tycker om den här tiden, luften frisk på morgonen, värmen på dagen aldrig plågsam, vackra färger snart på träden.

Sommaren är till ända och det känns skönt. Jag har snart levt ett år utan dig och jag klarar det. Det är inte lika roligt så klart, jag saknar dig plågsamt mycket ibland, men det går bättre och bättre. Och livet känns ändå meningsfullt att leva.

Sedan du dog har livet varit randigt, jag kan inte komma på en bättre beskrivning. Först var det mest breda svarta ränder av sorg och saknad och hopplöshet med få och väldigt smala ljusa ränder emellan. Nu är de svarta ränderna färre och smalare när de kommer.

Sommaren var mest ljus. Jag gjorde det jag hade föresatt mig, reste i Sverige, hälsade på vänner och och gjorde saker själv som vi skulle gjort tillsammas. Vissa saker, som att äta en trerätters med vin på en fin restaurang ensam var en prövning. Men i mina tankar applåderade du mig för att jag vågade. Ensam i bilen med min GPS (nu måste jag ju både köra och vara kartläsare), grät jag och förbannnade det faktum att du inte var hos mig. Men jag klarade det. Och jag träffade nya vänner.

Nu känns det som om något har hänt, efter sommaren känns det som om det mest svarta och tunga har försvunnit.

Du finns i mig fortfarande , men har dragit dig tillbaka lite. Det känns inte längre som om du kommer att kliva in genom dörren vilken sekund som helst. Men det är OK.

Och nu ser jag fram emot andra sidan årsdagen i november. Jag har överlevt, jag har inte gått under, jag kommer att leva ett bra liv, och jag kommer alltid att glädjas åt de lyckliga år vi fick, den kärlek jag fick och fick ge. Ibland kommer jag att sakna dig så att det värker, men mest minnas med glädje.

4 Comments:

Anonymous Kersti sa...

Så vackert, det är ju så som sorgen är. Den försvinner inte men man lär sig leva med den som ett stilla vemod.

10 september, 2009 22:42  
Blogger Ilva sa...

Starka, modiga du. Och jag håller med Kersti.

11 september, 2009 18:50  
Blogger Cornelia sa...

tack, mina vänner

12 september, 2009 13:34  
Blogger Humlan sa...

Du beskriver det så fint. Att kunna sätta ord på känslor är en gåva!

18 september, 2009 16:58  

Skicka en kommentar

<< Home