260 dgr
snart nio månader
som en bakvänd graviditet
utan hopp om liv
bara fortsatt död
tidningen är full av död
död, död, död,
unga - som knappt hunnit börja leva
gamla - kanske nöjda
och så de mitt emellan
som du, mitt i steget
hann du bli rädd?
hann du tänka - va fan? - innan pulådern brast
eller var det som att somna bara
som att vila en liten stund
jag hoppas att du inte hann bli rädd
du var ju så rädd för att dö
vid morgonkaffet samma dag läste jag högt för dig ur Sven Delblancs Slutord
din favoritförfattares sista bok
den som mamma inte ville ge dig på din 61-årsdag, pga titeln
men gav dig dagen innan du dog, helt appropå,
när vi firade (min) fars dag, en dag för tidigt
Bara jag inte dör före morsan, sa du en gång
Det skulle hon aldrig klara
Nej, hon orkade bara två veckor
sen följde hon efter
Så bra, sa barnbarnet och barnbarnsbarnet
då kan de vara tillsammans i himlen,
och behöver inte vara ensamma
men var är himlen?
och var är du?
du är ju inte här
men ändå, så närvarande
som om du bara var i ett annat rum
och snart kommer du in och säger:
Nä, nu går jag och lägger mig,
och jag svarar: jag kommer snart, ska bara skriva klart
javisst Alfons, säger du då....
men det var då, inte nu
och jag är dömd att vandra på denna jord utan dig
ett okänt antal dagar
som jag ska fylla med mening, utan dig
som en bakvänd graviditet
utan hopp om liv
bara fortsatt död
tidningen är full av död
död, död, död,
unga - som knappt hunnit börja leva
gamla - kanske nöjda
och så de mitt emellan
som du, mitt i steget
hann du bli rädd?
hann du tänka - va fan? - innan pulådern brast
eller var det som att somna bara
som att vila en liten stund
jag hoppas att du inte hann bli rädd
du var ju så rädd för att dö
vid morgonkaffet samma dag läste jag högt för dig ur Sven Delblancs Slutord
din favoritförfattares sista bok
den som mamma inte ville ge dig på din 61-årsdag, pga titeln
men gav dig dagen innan du dog, helt appropå,
när vi firade (min) fars dag, en dag för tidigt
Bara jag inte dör före morsan, sa du en gång
Det skulle hon aldrig klara
Nej, hon orkade bara två veckor
sen följde hon efter
Så bra, sa barnbarnet och barnbarnsbarnet
då kan de vara tillsammans i himlen,
och behöver inte vara ensamma
men var är himlen?
och var är du?
du är ju inte här
men ändå, så närvarande
som om du bara var i ett annat rum
och snart kommer du in och säger:
Nä, nu går jag och lägger mig,
och jag svarar: jag kommer snart, ska bara skriva klart
javisst Alfons, säger du då....
men det var då, inte nu
och jag är dömd att vandra på denna jord utan dig
ett okänt antal dagar
som jag ska fylla med mening, utan dig
skrivet av Cornelia klockan 21:24
4 Comments:
Du skriver så otroligt vackert om din sorg - det låter banalt att säga så, men dina ord väcker en hel mängd känslor och tankar.
Tack för att du delar med dig!
Kram
Marianne
Det hjälper mig att sätta ord på känslorna, och visst sätter det igång en massa existensiella tankar, det är ju så svårt att förstå, detta med döden.
Tack för att du läser och ger respons!
Så dina ord griper tag och får mig att stanna upp. Vackert är det och sorgligt vemodigt så som det måstye vara. Kram
Så fint. och jag tackar med för att du delar med dig. Sorg är så svårt att dela med någon, omöjligt tycker jag men ändå, ändå kan jag få deltaga . Tack!
Skicka en kommentar
<< Home