364 dgr

Fars dag inföll förra året den 9 november, i år den 8 november, alltså idag.

Det känns som om du har två dödsdagar, dels den 9:e, dels fars dag.

Dagen började som en vanlig söndag,

jag läste tidningen i sängen,

du gav mig ett stort glas juice,

du stod i köket under fläkten och rökte och drack kaffe,

vi åt frukost och löste korsord,

vi duschade,

vi älskade,

du fick ont i nacken och bakhuvudet,

jag masserade din nacke och axlar,

du ville inte ha en treo, bara vila lite,

jag satt bredvid dig i sängen och läste Sven Delblancs Slutord,

huvudvärken släppte inte

du gned dig i nacken,

jag stoppade täcket om dig så att du skulle ligga skönt,

jag sa att jag älskade dig,

jag sköt till dörren och satte mig i vardagsrummet och stickade klart en halsduk som du skulle få i julklapp,

jag hörde konstiga ljud från sovrummet,

du låg i kramp och andades som kraftiga snarkningar,

jag försökte väcka dig, klappade dig på kinderna,

skakade dig,

ropade: vakna, vakna,

men du gick inte att väcka,

jag ringde 112 och ambulansen kom snabbt,

sprutor, bår, sirener, allt som i en overklig film,

akuten, röntgen, detta händer inte,

detta händer inte mig, det händer bara andra,

ringde din dotter,

hon kom snabbt, förstod att det var allvarligt,

vi satt där i anhörigrummet och väntade på besked,

när läkare kom in såg vi på hans blick: det är kört,

orden han sa: massiv blödning, djupt liggande, går inte att operera,

och vi satt där och försökte förstå:

att du skulle dö,

att du inte skulle finnas mer,

att vi aldrig skulle få prata med dig mer,

aldrig höra dig skratta,

sen kom resten av barnen, och vänner

vi samlades runt dig,

du såg ut som om du sov,

slangar, apparater där vi kunde avläsa din kroppstemperatur, din puls, syrehalten i blodet,

du levde, men ändå inte,

vad väntar vi på? frågade jag läkaren,

på att din hjärna skulle tryckas ihop av blodet och dö,

bli hjärndöd,

men hjärtat slog, du var varm,

vi klappade dig, smekte dig, pussade dig,

och väntade,

jag grät inte

jag var förstenad, det som brukar kallas att man är fattad, samlad, stark, duktig,

men som betyder att man är i chock och inte förstår vad som händer, fast man är med,

man tror att det kommer en ny dag imorgon, och då är allt bra igen,

så kom då stunden,

då alla tester sa att du nu var död, kliniskt, inga reaktioner fanns längre,

alla slangar togs bort,

och efter en liten stund slutade hjärtat att slå, det blev tyst, det blev stilla,

och dagen var ännu inte slut,

det hade gått tolv timmar sedan du lade dig att vila,

vi fick sitta med dig i ett annat rum,

du såg så fridfull ut,

du var fortfarande varm,

jag smekte dig under det vita skynket,

klappade din mage, dina knotiga knän,

ditt hår, din panna, dina kinder, dina läppar,

det var så overkligt,

så ofattbart,

ett år senare känns det lika ofattbart,

ofattbart att livet går att leva utan dig,

ofattbart att jag inte blev tokig,

ofattbart att du känns så nära, fast du är borta,

idag samlas vi för att minnas dig,

älskade, vi glömmer dig aldrig