nattprat...
Imorgon arbete. Möte med chefen kl 8: Redovisa delegeringsplanen. Ok det går bra.
Idag, em: Ringde svärmor för att tacka för blommor. Ingen svarade, inget meddelande om kafferep heller. Ringde igen, Inget svar. Jag och H åkte dit (hon är ju faktiskt snart 90). Då hade hon precis kommit tillbaka från, jo just det, kafferep, hos granntanten.
I kväll. Kommisarie Lynley: Mycket bättre med "nya Helen". Att han själv är helt fel enligt "min" bild får jag stå ut med.
Ännu senare i kväll: Klostret: Varför blir jag så fascinerad av klosterliv, av nunnor, av hela iden att leva i frid med sig själv och gud. Kanske skulle jag behöva något sånt. Mitt främsta problem är att jag har förfärligt svårt att tro på en gud. Jag kanske inte ens vill tro på en gud , ens om h*n visade sig för mig. Men jag tycker så mycket om budskapet, förlåtelse, frid, söka sanningen i sig själv. Och att t o m vardagaktiviteter, som städning, blir meditativa rörelser. Kanske handlar det om att göra det nödvändiga (det som man har bestämt vara viktigt) med omsorg. Jag ska nog över huvud taget göra saker med mer omsorg. Och i mitt fall är omsorg lika med mer tid. Förvånas över att de utvalda externa inte visar mer respekt. Är det så svårt? Eller är omställningen så stor. Antagligen.
Min bonusdotter sa en gång, "Vad tyst ni har hos Er". Och det är sant. Vi har sällan bakgrundsmusik som står på. När vi vill lyssna på musik sätter vi på musik för att lyssna på. Dessemellan är det nog tyst. Jag tycker det är skönt.
Jag tycker att jag skriver så taffligt. Jag får väldigt sällan till det, lustigt eller så. Jag är nog för allvarlig, har alltid varit tyvärr. Jag tycker att mitt språk blir stelt och begränsat, jag kan inte ge uttryck åt det jag känner.
Jag tycker inte om att fylla år. Det är inte samma sak som att bli äldre. Det är helt OK. Men jag vill inte fylla år. Jag drabbas alltid av en känsla att ingen egentligen vill fira mej. Att jag inte är värd att firas. Att jag tvingar folk att komma till mej för att fira mej med paket. Nej, inte mamma och pappa. De vill verkligen komma med paket, och dottern och syrran också. Och kära H, om jag bara skriver en riktig önskelista. Men resten, bonusbarn och barnbarn, gamla vänner av mer eller mindre anknytning mm. Jag kan inte komma mej för med att bjuda rakt på sak. Nej inte ens av H kan jag känna att jag förtjänar något. Det är så sjukt. Det finns inga dagar som jag känner mej mer värdelös än på födelsedagar. Och då känner jag mej otacksam osv. Det är jävligt skönt att man inte fyller mer än en gång om året.
Idag, em: Ringde svärmor för att tacka för blommor. Ingen svarade, inget meddelande om kafferep heller. Ringde igen, Inget svar. Jag och H åkte dit (hon är ju faktiskt snart 90). Då hade hon precis kommit tillbaka från, jo just det, kafferep, hos granntanten.
I kväll. Kommisarie Lynley: Mycket bättre med "nya Helen". Att han själv är helt fel enligt "min" bild får jag stå ut med.
Ännu senare i kväll: Klostret: Varför blir jag så fascinerad av klosterliv, av nunnor, av hela iden att leva i frid med sig själv och gud. Kanske skulle jag behöva något sånt. Mitt främsta problem är att jag har förfärligt svårt att tro på en gud. Jag kanske inte ens vill tro på en gud , ens om h*n visade sig för mig. Men jag tycker så mycket om budskapet, förlåtelse, frid, söka sanningen i sig själv. Och att t o m vardagaktiviteter, som städning, blir meditativa rörelser. Kanske handlar det om att göra det nödvändiga (det som man har bestämt vara viktigt) med omsorg. Jag ska nog över huvud taget göra saker med mer omsorg. Och i mitt fall är omsorg lika med mer tid. Förvånas över att de utvalda externa inte visar mer respekt. Är det så svårt? Eller är omställningen så stor. Antagligen.
Min bonusdotter sa en gång, "Vad tyst ni har hos Er". Och det är sant. Vi har sällan bakgrundsmusik som står på. När vi vill lyssna på musik sätter vi på musik för att lyssna på. Dessemellan är det nog tyst. Jag tycker det är skönt.
Jag tycker att jag skriver så taffligt. Jag får väldigt sällan till det, lustigt eller så. Jag är nog för allvarlig, har alltid varit tyvärr. Jag tycker att mitt språk blir stelt och begränsat, jag kan inte ge uttryck åt det jag känner.
Jag tycker inte om att fylla år. Det är inte samma sak som att bli äldre. Det är helt OK. Men jag vill inte fylla år. Jag drabbas alltid av en känsla att ingen egentligen vill fira mej. Att jag inte är värd att firas. Att jag tvingar folk att komma till mej för att fira mej med paket. Nej, inte mamma och pappa. De vill verkligen komma med paket, och dottern och syrran också. Och kära H, om jag bara skriver en riktig önskelista. Men resten, bonusbarn och barnbarn, gamla vänner av mer eller mindre anknytning mm. Jag kan inte komma mej för med att bjuda rakt på sak. Nej inte ens av H kan jag känna att jag förtjänar något. Det är så sjukt. Det finns inga dagar som jag känner mej mer värdelös än på födelsedagar. Och då känner jag mej otacksam osv. Det är jävligt skönt att man inte fyller mer än en gång om året.
skrivet av Cornelia klockan 00:01
7 Comments:
Ja man blir lätt orolig om ingen svarar! Jo jag älskar klosterliv! Jag är fascinerad av nunnorna som har stort tålamod.
Jag kan hålla med dig att det känns lite konstigt att fylla år och bli firad!
Jag trodde det var en repris av killarna som bodde i kloster förra året, så det var rena slumpen att jag såg den här omgången. Jag är också helt fascinerad - skulle jättegärna prova. Och alldeles säkert ska jag prova åtminstone några retreatdagar i tystnad.
Jag känner igen mig i årfyllandet... ända sen jag var liten har jag haft känslan av att jag får presenter bara för att dom måste... trots att jag inte känner så gentemot nån annan.
Fyllde du år igår? Grattis isåfall! Oh, storasyster och januari. Crap - det är illa. Då har du krav på dig! Min storasyster fyller också år i januari och nu leder hon en kulturgrupp här i Malmö och är en riktig storasyster för alla. Och nu är hon nog trött. Jag var med i den ett tag - det fanns en skrivarcirkel.
Jag tycker inte att du skriver oengagerat. Grejen är den att du skriver för sällan - tror jag. Du vill ha med för mycket för på lite plats. Då blir det fakta - och inget joller. Skriv en rad eller två sådär bara när du känner för det. En klockan två och en klockan tre. Då lär du dig att skriva nonsens och engagerat på nolltid.
Tipsar Mette som lär sig konsten igen nu
Anne-Maj: Det var tur att hon bara var på galej, och skönt att vi bor så nära.
Bloggblad: Kanske måste man lära sig att ta emot, utan motprestation. Acceptera att det finns dem som tycker om en och inte alls känner sig tvungna. Det kanske man kan lära sig i ett kloster. Vi verkar vara några bloggare som kan tänka oss retreat. Men med tanke på våra bloggträffar skulle det nog vara svårt med tystnaden om vi åkte till samma ställe.
Mette: I förrgår, men det är lika illa. Du förstår hur jag har det.
Det där med (de självpåtagna) kraven kanske går igen i skrivandet. Jag vill säga så mycket, och skriva "bra". Jag borde nog kanske försöka pladdra mer, och skriva nonsens. Jag är så van att skriva informativa och strukturerade faktatexter på jobbet, plus en massa protokollskrivande, och då ska ju allt vara så korrekt. Mette. Tack för dina kloka synpunkter.Jag prövar mej fram.
Hehe... finns det inte prat-retreat? Fast då kanske det heter SPA i stället...
Bloggblad: Hehe... visst är du och Mette systrar!
Heheheh, ja, jag är ett sladd-barn.
Skicka en kommentar
<< Home