420 dgr
Hur kan du vara borta?
Du finns ju så levande i mig.
Jag lever två liv nu, samtidigt.
I det yttre livet finns du inte längre.
I det inre är du med mig hela tiden.
Mest är jag glad för den tid vi fick,
trots att konsekvensen är saknaden och smärtan.
skrivet av Cornelia klockan 11:44
3 Comments:
Du skriver så vackra ord om din sorg som ändå känns tung när jag läser vad du skriver.
På ett sätt känns det ändå hoppfullt att du kan hålla minnena i skenet av det ljusa.
Inte slarva bort dagarna på strunt... borde vara en ledstjärna för oss allihop!
Det är svårt att beskriva...men det är inte grått livet, snarare svart och vitt, glädje och sorg på samma gång, samtidigt. Det är inte tungt varje dag, mitt liv är inte hemskt, men det har fått en ny dimension som inte fanns där förut.
Så blir det tror jag när man inte väjer för det svåra. Då växer man en smula och sinnena skärps på något sätt. Det blir både tomt och rikt på samma gång. Att inte slarva bort dagarna är en bra målsättning. jag tror att jag kopierar den.
Skicka en kommentar
<< Home