nittonhundratalsmänniskor
Merete Mazzarella intervjuas i SvD idag. Hon säger bl.a. att hon "inte har något emot att vara en främmande fågel, en farmor från den gamla världen, en nittonhundratalsmänniska". Jag känner verkligen igen mig i detta att vara en nittonhundratalsmänniska. Nästan alla mina referenser härrör sig till nittonhundratalet. Och riktigt tydligt blir det när man har "barnbarnen" på besök.
När farfar var liten hade han ingen TV. - Vad gjorde ni då?
När farfar var liten fanns det inga mobiltelefoner. - Hur gjorde ni då när ni ville prata med någon?
När farfar var liten fanns det inga datorer, ingen video, ingen DVD. Det fanns bara radio, och bio i Folkets hus ibland. - Vad tråkigt, vad gjorde ni hela dagarna?
När farfar var liten hade han ingen TV. - Vad gjorde ni då?
När farfar var liten fanns det inga mobiltelefoner. - Hur gjorde ni då när ni ville prata med någon?
När farfar var liten fanns det inga datorer, ingen video, ingen DVD. Det fanns bara radio, och bio i Folkets hus ibland. - Vad tråkigt, vad gjorde ni hela dagarna?
skrivet av Cornelia klockan 14:13
6 Comments:
Ja, jösses. Vad gjorde vi?
Cyklade, lekte, spelade boll, lekte, lekte och lekte. Och läste. Jag minns inte att jag hade tråkigt.
1900-talsmänniskor är väl ändå de allra flesta, ett bra tag till??? Och det ska vi inte skämmas över, tvärtom!
Jag skäms inte det minsta. Jag gillar att vara det jag är. Ibland kan jag även känna mig som en artonhundratalsmänniska.
Jag olyckades att fundera på ngnting ur artikeln ety var så förhemskad över att hon skrivit en hel bok om hur mkt hon ogillade sin fd svärdotter. Hon sade ngt i stil m att hon hoppas att hennes barnbarn "när de blir större o läser boken" kommer att förstå hur mkt hon älskar dem. Hypotetiskt kan jag säga att jag tvivlar på att jag som barn hade älskat min farmor mer om hon skrivit en bok baserad på hur hon ogillat min mor. Jag tycker att man har lite mer klass än så o behåller vissa saker för sig själv. Sedan när blev det omodernt att skriva privata brev när man vill ha ngt sagt, undrar jag.
Ja, jag var ganska rosenrasande medan jag läste artikeln...
Ja, det är lite konstigt tänkt av henne, liksom att hon faktiskt tillstår att hon tycker bättre om det ena barnbarnet än det andra. Hur kul att läsa det sen? Dagböcker (de gamla hederliga i papper med lås på) är ganska bra när man vill hata, spy galla, eller vara bitter ett tag.
Skicka en kommentar
<< Home