tisdag, mars 23, 2010

499 dgr

Det går aldrig över! Det går ganska bra många dagar, men så, av någon outgrundlig anledning, så sugs jag ner i det svarta hålet.
Objektivt sett, efter ett år och drygt fyra månader, går det ju bra. Jag sjunger i kör, går på yoga, teater, konserter, träffar folk, jobbar, klarar mig bra! Kämpar på, är duktig. Och alla som ser mig utifrån tycker nog precis det. Att jag är duktig, klarar mig bra, snart mogen för en ny man. När jag inom mig saknar dig så mycket, varenda dag, varenda dag. Varenda dag är en kamp för att göra livet meningsfullt utan dig. Så är det. Jag vet att du skulle tycka att det var OK om jag träffade en ny man, men det skulle kännas som om jag var otrogen, jag vill inte ha nån annan! Men jag vill inte leva ensam resten av livet. Jag hatar helgerna utan dig, och den kommande våren och sommaren och semestern. Jag kommer så klart att försöka göra den meningsfull, men det är en sån kamp hela tiden. Varenda dag. Och en sån kluvenhet: att inte vilja ha nån annan än du, men inte vilja vara ensam. Jag får inte ihop det.

1 Comments:

OpenID pratkvarnen sa...

Kära, fina K. Jag tänker på dig nästan varje gång jag går i trakterna kring Zinkensdamm. Det var där vi skildes åt efter en bloggträff. Eftersom jag jobbar precis där i närheten går mina tankar ganska ofta till dig. Jag minns hur lycklig du var, dina ögon som strålade. Och jag vet vad som drabbade dig sedan. Ett slag i ansiktet på någon som förtjänade det som allra minst.
En varm kram till dig, så du orkar lite till. Och lite till...
från f d Gammelmamman, numera en Pratkvarn....

14 juli, 2010 01:04  

Skicka en kommentar

<< Home