hubblebubbel...
I dagens svd fanns en intressant artikel om rymdteleskopet Hubble. Fantastiska bilder av galaxer, nebulosor, stjärnor, och allt detta ofattbara stora. Och ännu mer finns på Hubbles hemsida. Min pappa säger att man inte ska fundera så mycket på rymden (för då kan man bli tokig, säger han), men det struntar jag i.
Vi som försöker leva i nuet funderar kanske inte så ofta på att det en gång faktiskt kommer att ta slut. Jag menar inte att vi alla ska dö en gång. Det vet vi ju. Och då tröstar vi oss med att något ändå lever vidare, genom våra barn, genom våra barnbarn. Eller genom böcker. Orden finns kvar för kommande generationer, liksom musiken, konsten osv. Det finns ju kvar, tänker vi, och tanken tröstar lite. Något finns kvar som betyder något, allt är inte borta för evigt.
Men det finns en oöverskådlig framtid också:
"Även vår stjärna, solen, förväntas dö ut om några miljarder år, dock inte lika häftigt som en supernova, utan den snarare kyls av när vätet tar slut, en fas som kallas röd jätte. Då blir den så pass stor att den sväljer Merkurius, Venus och Jorden" (svd 2007-01-07).
Slurp bara. Borta! Alla böcker, all musik, alla människor, alla brev, tavlor, hus, gravstenar, blommor, träd, fåglar, omsorgsfyllt plitade grattiskort, akademier, museum, utgrävningar, ruiner, påven, kyrkor, moskeer, bingohallar, biografer, tuggummiautomater, krig, bilar, tanks, katter, alla saker som vi inte kan göra oss av med, allt vi kastat, allt vi återvunnit, alla foton, alla skolbetyg, allt, stort som smått. Borta!
Det är lite trist.
Men det jag egentligen kom att tänka på var detta: Hur kommer det att gå till? Jag tror inte att vi lever på i godan ro i några miljarder år till för att sedan en morgon (eller kväll, beroende på var vi bor) överraskas av att solen slukar oss. När den dagen kommer finns antagligen inga människor kvar sedan länge. Och det jag undrar är hur går det till... fram till att den sista människan dör. Blir det klimatet som knäcker oss? Kommer vi gradvis förorena jorden så att den blir obrukbar. Kommer befolkningskurvan att vända? Kommer vi bli färre och färre som lever i isolerade samhällen, tills vi till slut dör ut? Kommer det att likna skräckscenarierna i framtidsbeskrivningar i film och litteratur? Själv vet jag inte vad jag ska tro.
Men man får lite perspektiv på människans litenhet, och på vad som är viktigt och oviktigt.
Kommer nog inte så mycket längre här.
Åter till nuet: slå in paket, klä på mej , köpa en blomma, åka till mamma och pappa och äta tårta. Det är viktigt idag.
Vi som försöker leva i nuet funderar kanske inte så ofta på att det en gång faktiskt kommer att ta slut. Jag menar inte att vi alla ska dö en gång. Det vet vi ju. Och då tröstar vi oss med att något ändå lever vidare, genom våra barn, genom våra barnbarn. Eller genom böcker. Orden finns kvar för kommande generationer, liksom musiken, konsten osv. Det finns ju kvar, tänker vi, och tanken tröstar lite. Något finns kvar som betyder något, allt är inte borta för evigt.
Men det finns en oöverskådlig framtid också:
"Även vår stjärna, solen, förväntas dö ut om några miljarder år, dock inte lika häftigt som en supernova, utan den snarare kyls av när vätet tar slut, en fas som kallas röd jätte. Då blir den så pass stor att den sväljer Merkurius, Venus och Jorden" (svd 2007-01-07).
Slurp bara. Borta! Alla böcker, all musik, alla människor, alla brev, tavlor, hus, gravstenar, blommor, träd, fåglar, omsorgsfyllt plitade grattiskort, akademier, museum, utgrävningar, ruiner, påven, kyrkor, moskeer, bingohallar, biografer, tuggummiautomater, krig, bilar, tanks, katter, alla saker som vi inte kan göra oss av med, allt vi kastat, allt vi återvunnit, alla foton, alla skolbetyg, allt, stort som smått. Borta!
Det är lite trist.
Men det jag egentligen kom att tänka på var detta: Hur kommer det att gå till? Jag tror inte att vi lever på i godan ro i några miljarder år till för att sedan en morgon (eller kväll, beroende på var vi bor) överraskas av att solen slukar oss. När den dagen kommer finns antagligen inga människor kvar sedan länge. Och det jag undrar är hur går det till... fram till att den sista människan dör. Blir det klimatet som knäcker oss? Kommer vi gradvis förorena jorden så att den blir obrukbar. Kommer befolkningskurvan att vända? Kommer vi bli färre och färre som lever i isolerade samhällen, tills vi till slut dör ut? Kommer det att likna skräckscenarierna i framtidsbeskrivningar i film och litteratur? Själv vet jag inte vad jag ska tro.
Men man får lite perspektiv på människans litenhet, och på vad som är viktigt och oviktigt.
Kommer nog inte så mycket längre här.
Åter till nuet: slå in paket, klä på mej , köpa en blomma, åka till mamma och pappa och äta tårta. Det är viktigt idag.
skrivet av Cornelia klockan 12:29
6 Comments:
Jag känner lite som din pappa. Man blir galen av att tänka på det. Samma som med tankar om sin egen död.
Jag stod en kväll, i förrgår, och skådade upp i skyn. Så märkligt. Att han varit där - Fugelsang. Så oerhört konstigt. Att gå på promenad däruppe...
Jag gillar att stå och titta upp i stjärnhimlen - fast det finns knappt nån kvar pga alla ljus omkring oss. Och sen grannen satte upp sin 1000-wattare i flaggstången ser jag inte en enda stjärna...
Kanske ska jag se det som positivt att jag inte heller behöver grubbla då... för jag blir lätt en rymdgrubblare.
Hello sisters, det var bara ni som nappade på mitt stjärnsvammel. Jag slutar svamla nu. Kalaset var trevligt...och jordnära.
Hahahah, ja jag fastnar för svammel lätt! = )
Men hallå! Du har väl inte gett upp bloggandet?
Jag har noterat att flera av mina favoriter slutat - eller åtminstone slutat kommentera. Mättnad? Jag har, som du kanske sett, känt av att jag blivit så väldigt städad. Törs inte flumma iväg som förr. Du vet ju hur det känns när man liksom är bevakad av dem man känner. Men jag SKA övervinna det - så länge jag nu orkar hålla på...
Eftersom bloggandet tar så mycket tid, läser jag numera nästan bara hos dem som kommenterar hos mig.
Bloggblad: nej jag har inte slutat... men en konferensresa och en massa jobb plus avbrott i internet gjorde att det blev lite tunt. Jag fortsätter... men ryckvis, precis som med städning och allt allt annat.
Skicka en kommentar
<< Home