men på två-årsdagen

då skålade vi, jag och Karin, med whisky i din fickplunta, vid graven.

börjar om igen

jag är lite trött på fejan, börjat om här igen i stället eller samtidigt, det är dags att gå vidare.

vet inte hur många dagar, men många

Två år den 9 november. Saknar dig.

499 dgr

Det går aldrig över! Det går ganska bra många dagar, men så, av någon outgrundlig anledning, så sugs jag ner i det svarta hålet.
Objektivt sett, efter ett år och drygt fyra månader, går det ju bra. Jag sjunger i kör, går på yoga, teater, konserter, träffar folk, jobbar, klarar mig bra! Kämpar på, är duktig. Och alla som ser mig utifrån tycker nog precis det. Att jag är duktig, klarar mig bra, snart mogen för en ny man. När jag inom mig saknar dig så mycket, varenda dag, varenda dag. Varenda dag är en kamp för att göra livet meningsfullt utan dig. Så är det. Jag vet att du skulle tycka att det var OK om jag träffade en ny man, men det skulle kännas som om jag var otrogen, jag vill inte ha nån annan! Men jag vill inte leva ensam resten av livet. Jag hatar helgerna utan dig, och den kommande våren och sommaren och semestern. Jag kommer så klart att försöka göra den meningsfull, men det är en sån kamp hela tiden. Varenda dag. Och en sån kluvenhet: att inte vilja ha nån annan än du, men inte vilja vara ensam. Jag får inte ihop det.

420 dgr

Hur kan du vara borta?

Du finns ju så levande i mig.

Jag lever två liv nu, samtidigt.

I det yttre livet finns du inte längre.

I det inre är du med mig hela tiden.

Mest är jag glad för den tid vi fick,

trots att konsekvensen är saknaden och smärtan.

418 dgr

Inga nyårslöften..bara en förhoppning om ett bra år, ett bra decennium..

jag vill minnas allt som är viktigt..

jag vill inte slarva bort dagarna på strunt...

jag vill göra varje dag till en bra dag...

eller åtminstone låta varje dag innehålla en bra stund...

tände ljus vid graven... ett täcke av snö bäddar in den mjukt

finns du där eller finns du någon annanstans?

du finns i mitt hjärta

och mitt hjärta har fortfarande bara rum för dig

388 dgr

Det ringde en man och frågade efter dig idag. Undrade om du skulle återuppta en prenumeration som jag avslutade för ett år sedan.

Jag sa att du var död.

Han bad om ursäkt, men undrade om inte jag ville ha en prenumeration.

Ja, vad skulle han göra, det är ju hans jobb.

Nej, jag ville inte det.

Han önskade god jul.

365 dgr

Nu har det gått ett år.

Idag börjar det andra året utan dig.

jag hoppas det blir lättare,

jag hoppas att jag kan komma vidare,

jag hoppas alla goda minnen kommer att finnas kvar, men utan att göra ont.

364 dgr

Fars dag inföll förra året den 9 november, i år den 8 november, alltså idag.

Det känns som om du har två dödsdagar, dels den 9:e, dels fars dag.

Dagen började som en vanlig söndag,

jag läste tidningen i sängen,

du gav mig ett stort glas juice,

du stod i köket under fläkten och rökte och drack kaffe,

vi åt frukost och löste korsord,

vi duschade,

vi älskade,

du fick ont i nacken och bakhuvudet,

jag masserade din nacke och axlar,

du ville inte ha en treo, bara vila lite,

jag satt bredvid dig i sängen och läste Sven Delblancs Slutord,

huvudvärken släppte inte

du gned dig i nacken,

jag stoppade täcket om dig så att du skulle ligga skönt,

jag sa att jag älskade dig,

jag sköt till dörren och satte mig i vardagsrummet och stickade klart en halsduk som du skulle få i julklapp,

jag hörde konstiga ljud från sovrummet,

du låg i kramp och andades som kraftiga snarkningar,

jag försökte väcka dig, klappade dig på kinderna,

skakade dig,

ropade: vakna, vakna,

men du gick inte att väcka,

jag ringde 112 och ambulansen kom snabbt,

sprutor, bår, sirener, allt som i en overklig film,

akuten, röntgen, detta händer inte,

detta händer inte mig, det händer bara andra,

ringde din dotter,

hon kom snabbt, förstod att det var allvarligt,

vi satt där i anhörigrummet och väntade på besked,

när läkare kom in såg vi på hans blick: det är kört,

orden han sa: massiv blödning, djupt liggande, går inte att operera,

och vi satt där och försökte förstå:

att du skulle dö,

att du inte skulle finnas mer,

att vi aldrig skulle få prata med dig mer,

aldrig höra dig skratta,

sen kom resten av barnen, och vänner

vi samlades runt dig,

du såg ut som om du sov,

slangar, apparater där vi kunde avläsa din kroppstemperatur, din puls, syrehalten i blodet,

du levde, men ändå inte,

vad väntar vi på? frågade jag läkaren,

på att din hjärna skulle tryckas ihop av blodet och dö,

bli hjärndöd,

men hjärtat slog, du var varm,

vi klappade dig, smekte dig, pussade dig,

och väntade,

jag grät inte

jag var förstenad, det som brukar kallas att man är fattad, samlad, stark, duktig,

men som betyder att man är i chock och inte förstår vad som händer, fast man är med,

man tror att det kommer en ny dag imorgon, och då är allt bra igen,

så kom då stunden,

då alla tester sa att du nu var död, kliniskt, inga reaktioner fanns längre,

alla slangar togs bort,

och efter en liten stund slutade hjärtat att slå, det blev tyst, det blev stilla,

och dagen var ännu inte slut,

det hade gått tolv timmar sedan du lade dig att vila,

vi fick sitta med dig i ett annat rum,

du såg så fridfull ut,

du var fortfarande varm,

jag smekte dig under det vita skynket,

klappade din mage, dina knotiga knän,

ditt hår, din panna, dina kinder, dina läppar,

det var så overkligt,

så ofattbart,

ett år senare känns det lika ofattbart,

ofattbart att livet går att leva utan dig,

ofattbart att jag inte blev tokig,

ofattbart att du känns så nära, fast du är borta,

idag samlas vi för att minnas dig,

älskade, vi glömmer dig aldrig