319 dgr

Mitt minne är min bästa vän,än så länge.
Jag kan vandra i tankarna över hela din kropp och minnas, känslominnas, fysiskt. Den lilla talgknölen i höger örsnibb, ärret på näsryggen, det utstående födelsemärket i nacken, som jag kunde känna med mina fingrar när jag ömt tog dig om nacken. Armbågarna, ja, de var speciella, vaderna, den ena smalare än den andra sedan hälsenan gått av vid en fotbollsmatch, huden, så mjuk och len, ena ögonlocket lite hängande, ögonen så blå, så blå, händerna, ibland som barns nävar, rörande, de knotiga knäna, magen lite rund. Jag tror jag skulle kunna identifiera dig med förbundna ögon, bara genom att ta på dig. Så många kännetecken som har etsat sig in i mitt känslominne, inprogrammerade i mina fingertoppar. Så verklig är du för mig. Jag skrev häromdagen att du dragit dig tillbaka, att du inte kändes lika nära, lika närvarande i verkligheten. Men nu är du tillbaka igen. Jag vill ha dej här, så. Jag vill inte bli av med dig, jag vill inte att bilden ska blekna.

315 dgr

Nej, jag kan fortfarande inte förstå att du aldrig mer kommer att finnas och att du aldrig mer kommer tillbaka och att jag aldrig mer kommer att kunna se dig och röra vid dig.


Jag minns din hud, din doft, din blick, din kärlek...

Jag saknar dig så....

305 dgr

Nu är det höst, fast det känns mer som sommar en sådan varm dag som idag.
Jag tycker om den här tiden, luften frisk på morgonen, värmen på dagen aldrig plågsam, vackra färger snart på träden.

Sommaren är till ända och det känns skönt. Jag har snart levt ett år utan dig och jag klarar det. Det är inte lika roligt så klart, jag saknar dig plågsamt mycket ibland, men det går bättre och bättre. Och livet känns ändå meningsfullt att leva.

Sedan du dog har livet varit randigt, jag kan inte komma på en bättre beskrivning. Först var det mest breda svarta ränder av sorg och saknad och hopplöshet med få och väldigt smala ljusa ränder emellan. Nu är de svarta ränderna färre och smalare när de kommer.

Sommaren var mest ljus. Jag gjorde det jag hade föresatt mig, reste i Sverige, hälsade på vänner och och gjorde saker själv som vi skulle gjort tillsammas. Vissa saker, som att äta en trerätters med vin på en fin restaurang ensam var en prövning. Men i mina tankar applåderade du mig för att jag vågade. Ensam i bilen med min GPS (nu måste jag ju både köra och vara kartläsare), grät jag och förbannnade det faktum att du inte var hos mig. Men jag klarade det. Och jag träffade nya vänner.

Nu känns det som om något har hänt, efter sommaren känns det som om det mest svarta och tunga har försvunnit.

Du finns i mig fortfarande , men har dragit dig tillbaka lite. Det känns inte längre som om du kommer att kliva in genom dörren vilken sekund som helst. Men det är OK.

Och nu ser jag fram emot andra sidan årsdagen i november. Jag har överlevt, jag har inte gått under, jag kommer att leva ett bra liv, och jag kommer alltid att glädjas åt de lyckliga år vi fick, den kärlek jag fick och fick ge. Ibland kommer jag att sakna dig så att det värker, men mest minnas med glädje.