jag är såååå med...

i matchen. Jag är sååååå modern. Jag betalade tåget med SMS-biljett i dag när jag åkte fram och tillbaka (tur och retur finns ju inte på pendeln) till Stockholm. Och för spärrvakten var det premiär. Jag var hans första SMS-biljett.

feng shui light... eller lite är bättre än inget

I julas när jag "städade" gjorde jag som jag brukade när jag inte hinner med. Jag öste ihop papper, tidningar, urklipp och sånt som jag inte hunnit läsa i en stor hög som jag knölade in i ett skåp. Igår tog jag itu med den högen och lyckade åstadkomma en stor kasse med skräp. Sedan rensade jag "pärmar med viktiga papper" och kastade allt som var gammalt. Allt under mottot: Lite rensning är bättre än ingen alls. Nu ska vi ta en promenad med samma motto: en halvtimmes promenad är bättre än ingen alls.

oh, Hercule Poirot

Jag skulle verkligen trivas i en värld, där människor är så artiga och belevade som Hercule Poirot. Ja det skulle jag. Det skulle passa mej väldigt bra att inte behöva umgås med obehärskade, oartiga, arga och ilskna människor. Jag skulle ha mycket lättare för att höra vad de sa till mej. Jag har nämligen en defekt som gör att jag inte hör vad människor säger om de är alltför aggressiva. Jag blir som förlamad och hör inte. Eller hör, men förstår inte.

Om Hercule Poirot i stället tilltalade mej, milt och vänligt, även med kritik, är jag säker på att jag skulle kunna ta det till mej och förstå vad personen ifråga ville ha sagt.

tankeställare...

Jag träffade en person i min arbetsnärhet idag, en person som jag inte träffat sedan han råkade ut för en arbetsolycka.. Olyckan inträffade för ca ett halvår sedan. Han fick flera ryggkotor krossade och blev förlamad från midjan. Drygt 60 år. Planerade att gå i pension snart, när olyckan inträffade.

Hur skulle jag ha reagerat om detta hade hänt mej? Hade jag drunknat i självömkan och deppat ihop eller hade jag kämpat? Jag vet inte. Jag vet bara att det är omtumlande att möta en verkligt positiv människa (som inte är nyfrälst). En människa som har accepterat sitt öde och som gör det bästa av det. Som har föresatt sig att nå vissa mål och börjat kämpa för att nå dem. Läkarna kunde inte lova någon bättring. Men trots detta har han lärt sig hantera rullstolen, ta sig upp i stående och flytta sig mellan rullstol och bil, köra bil med viss anpassad körteknik. Han besitter en total förmåga att "gilla läget" och göra det bästa av det.

So, who am I....

.....man borde verkligen gnälla lite mindre.

Filmkrönikan....

Tänkte att jag skulle ge Filmkrönikan en ny chans... men nej. Det gick inte så bra. Jag har så svårt för programledarens sätt att avbryta eller falla gästerna i talet. Jag får en känsla av att hon är mer intresserad av att få sina egna teser bekräftade än att höra vad gästerna tycker. Dagens gäster fick dock rätt mycket utrymme, trots allt, så det var inte lika illa som det har varit förut.

jag ska inte klaga...

för min lilla goa gubbe lagade maten idag. Och av det ekologiska köttet vi köpte i julas valde han idag en bit högrev och kokade en fantastiskt god gryta (enligt kokboken en Pot-au-feu). Och disken slipper jag också. Så har vi åter upprättat balansen någorlunda vad gäller husliga insatser i hemmet.

söndagskoma...

har inträtt på eftermiddagen, efter tre tvättmaskiner, en påse med gamla tidningar, ett snöskottningspass, och en promenad. Känner mej rätt uttråkad. Och det kan väl vara bra nån gång ibland. Så kanske det ur denna känsla av tristess vaknar något litet kreativt frö. Egentligen är det så att jag inte vill gå och jobba imorgon, jag vill hellre vara ledig. Inte för att jobbet är trist. Det är bara roligare att vara ledig ibland. Ska ta en semesterdag nån dag. En tisdag kanske.

åter en dag...

att minnas eller glömma? Nja bara en vanlig dag.
Vaknade ledbruten efter ett ovanligt lyckat ridpass igår. Jobbade hårt och fick beröm. Ägnade hela dagen åt eftersatta uppdateringar, bra när man vill lyssna på radio ( P1 och SR klassiskt blev det idag). Fick bacillskräck på lunchrestaurangen då en bordsgranne satt och snörvlade hela tiden. (Tydligen inget allvarligt, bara ticks.) Avtackade arbetskamrat som slutar. Tårta. Efter fikat gick luften ur mej och jag fick inget produktivt gjort förrän det var dags att gå hem. Iskallt och blåsigt. Handlade ingredienser till pizza ( hemmagjord är god ibland). Fick en avi om en bok jag beställt. Gick till Posten(videobutiken) och hämtade boken. Glad. Fixade pizzan. In i ungnen. Glömde pizzan i ugnen ( för att jag bloggade) så att den nästan blev bränd. Gick att äta ändå (tyckte H). Lyssnade på Kulturfredag om renässansmänniskor. Insåg att jag skulle behöva vara ekonomiskt oberoende och ha tjänare som såg till att jag fick mat och kläder och och städade om jag skulle ägna all tid åt saker jag vill göra. Såg Postkodmiljonären, och sedan Sally Mann-dokumentär. Vill se hennes utställning på Kulturhuset ( från den 3 feb). Pratade med min dotter inför hennes skidresa. Och jag orkade inte städa och inte plocka och inte göra något nyttigt. Ja se det var väl en höjdardag i en medelålders kvinnas liv ( fast inuti är jag en tonåring som undrar när någon ska plocka upp efter mej).

...vad ska jag göra idag?

Jag har ju delegerat bort allt panikartat. Så nu kan jag i lugn och ro göra sånt som inte är panikartat. Fantastiskt skön känsla. Solen skiner och jag skulle egentligen vilja gå ut.

Alla är på lunch och det är tyst och lugnt. Inga telefoner ringer. OK. Nu måste jag sätta igång.

(Märks det att jag saknar arbetslust idag?)

Tack för det, televerket!

Ringde Telia Bredband support och gjorde en felanmälan. Omedelbart informerade den inspelade rösten att det inte fanns några kända nätstörningar men att det inte gick att känna av någon adress från min dator. Jag ombads starta om modem, router och dator och sedan trycka 7. Och det fungerade! Ingen telefonkö, snabbt och lätt. Jag är imponerad. Och back in blogging!

avstängd....

från internet igår kväll. Orkade inte ringa support då, men så fort jag kommer hem ska jag göra det. Jag kan ju inte sitta och blogga på jobbet. Nej det går verkligen inte för sig. Så nu går jag hem.

det blåser...

men jag har inte blåst bort. Det viner utanför huset, men jag sitter tryggt här inne. Skönt.

Förra veckan satte jag min delegationsplan i verket och jag känner mej redan lättad. Rent mentalt är det en himla skillnad faktiskt. Nu känns det som om jag får lite utrymme till tankar och slipper släpa på ryggsäcken av ogjorda saker.

Julen är äntligen bortstädad.

Såg en film idag: Departed, med Jack Nicholson, Matt Damon och Leonardo DiCaprio. Den hade faktiskt fått rätt bra rescensioner. Men jag vet inte vad jag väntade mej. I alla fall inte detta. Jag är nog alldeles för oavtrubbad. Först och främst är det alldeles för mycket våld och blod. Då blundar jag. Jag tycker det är rent osmakligt att behöva se hur man skjuter hjärnorna ur varandra. För det andra är det språket. Måste de säga fucking i varannan mening? Måste allt vara relaterat till könsorgan. Filmens intrig är i och för sig intressant, med en infiltratör hos polisen och en hos bovarna. Men i huvudsak är det en film som handlar om aggressiva ickeverbala män som slåss eller skjuter. Fast... när jag tänker efter.. det är kanske så här det är i USA. Så varför försköna? Men jag föredrar filmer där jag slipper blunda.

Ikväll är det en ny brittisk serie på tv som jag tänker ge en chans.

Och imorgon är det måndag igen.

hubblebubbel...

I dagens svd fanns en intressant artikel om rymdteleskopet Hubble. Fantastiska bilder av galaxer, nebulosor, stjärnor, och allt detta ofattbara stora. Och ännu mer finns på Hubbles hemsida. Min pappa säger att man inte ska fundera så mycket på rymden (för då kan man bli tokig, säger han), men det struntar jag i.

Vi som försöker leva i nuet funderar kanske inte så ofta på att det en gång faktiskt kommer att ta slut. Jag menar inte att vi alla ska dö en gång. Det vet vi ju. Och då tröstar vi oss med att något ändå lever vidare, genom våra barn, genom våra barnbarn. Eller genom böcker. Orden finns kvar för kommande generationer, liksom musiken, konsten osv. Det finns ju kvar, tänker vi, och tanken tröstar lite. Något finns kvar som betyder något, allt är inte borta för evigt.

Men det finns en oöverskådlig framtid också:

"Även vår stjärna, solen, förväntas dö ut om några miljarder år, dock inte lika häftigt som en supernova, utan den snarare kyls av när vätet tar slut, en fas som kallas röd jätte. Då blir den så pass stor att den sväljer Merkurius, Venus och Jorden" (svd 2007-01-07).

Slurp bara. Borta! Alla böcker, all musik, alla människor, alla brev, tavlor, hus, gravstenar, blommor, träd, fåglar, omsorgsfyllt plitade grattiskort, akademier, museum, utgrävningar, ruiner, påven, kyrkor, moskeer, bingohallar, biografer, tuggummiautomater, krig, bilar, tanks, katter, alla saker som vi inte kan göra oss av med, allt vi kastat, allt vi återvunnit, alla foton, alla skolbetyg, allt, stort som smått. Borta!

Det är lite trist.

Men det jag egentligen kom att tänka på var detta: Hur kommer det att gå till? Jag tror inte att vi lever på i godan ro i några miljarder år till för att sedan en morgon (eller kväll, beroende på var vi bor) överraskas av att solen slukar oss. När den dagen kommer finns antagligen inga människor kvar sedan länge. Och det jag undrar är hur går det till... fram till att den sista människan dör. Blir det klimatet som knäcker oss? Kommer vi gradvis förorena jorden så att den blir obrukbar. Kommer befolkningskurvan att vända? Kommer vi bli färre och färre som lever i isolerade samhällen, tills vi till slut dör ut? Kommer det att likna skräckscenarierna i framtidsbeskrivningar i film och litteratur? Själv vet jag inte vad jag ska tro.

Men man får lite perspektiv på människans litenhet, och på vad som är viktigt och oviktigt.

Kommer nog inte så mycket längre här.

Åter till nuet: slå in paket, klä på mej , köpa en blomma, åka till mamma och pappa och äta tårta. Det är viktigt idag.

idag ska julen ut...

och alla tomtar plockas ner och stjärnor och dukar och så granen förstås. Den har inte börjar barra, men ut ska den. Jag struntar i "tjugonda'knut".

Och jag har "redan" en tvättmaskin igång och diskat det som vi inte orkade igår har jag gjort. Puh, vad jag är duktig i dag. Lika bra jag inte avslöjar mina vidlyftiga planer för dagen, för mer än hälften brukar jag ändå inte hinna med, och knappt det. Sen brukar luften gå ur mej. Men en god början tycker jag att det är i alla fall.

bad hair days...

... har jag lidit av hela julen, eller ännu längre. Den fuktiga väderleken gör att det krullar sig i nåt pudelliknande rufs. Jag har låtit det växa ett tag för att testa om jag kanske kan trivas i lite halvlångt hår. Tyvärr kommer ju alla gråa hår fram då i stället. Inte kul. I alla fall gick jag till frissan för att åtgärda problemet. Men nu är jag inte riktigt nöjd i alla fall. Lite för mörkt (skulle haft en nyans ljusare) lite för långt, och fortfarande pudelkrus så fort jag går utanför dörren. Suck. Nästa gång klipper jag av skiten.

nattprat...

Imorgon arbete. Möte med chefen kl 8: Redovisa delegeringsplanen. Ok det går bra.

Idag, em: Ringde svärmor för att tacka för blommor. Ingen svarade, inget meddelande om kafferep heller. Ringde igen, Inget svar. Jag och H åkte dit (hon är ju faktiskt snart 90). Då hade hon precis kommit tillbaka från, jo just det, kafferep, hos granntanten.

I kväll. Kommisarie Lynley: Mycket bättre med "nya Helen". Att han själv är helt fel enligt "min" bild får jag stå ut med.

Ännu senare i kväll: Klostret: Varför blir jag så fascinerad av klosterliv, av nunnor, av hela iden att leva i frid med sig själv och gud. Kanske skulle jag behöva något sånt. Mitt främsta problem är att jag har förfärligt svårt att tro på en gud. Jag kanske inte ens vill tro på en gud , ens om h*n visade sig för mig. Men jag tycker så mycket om budskapet, förlåtelse, frid, söka sanningen i sig själv. Och att t o m vardagaktiviteter, som städning, blir meditativa rörelser. Kanske handlar det om att göra det nödvändiga (det som man har bestämt vara viktigt) med omsorg. Jag ska nog över huvud taget göra saker med mer omsorg. Och i mitt fall är omsorg lika med mer tid. Förvånas över att de utvalda externa inte visar mer respekt. Är det så svårt? Eller är omställningen så stor. Antagligen.

Min bonusdotter sa en gång, "Vad tyst ni har hos Er". Och det är sant. Vi har sällan bakgrundsmusik som står på. När vi vill lyssna på musik sätter vi på musik för att lyssna på. Dessemellan är det nog tyst. Jag tycker det är skönt.

Jag tycker att jag skriver så taffligt. Jag får väldigt sällan till det, lustigt eller så. Jag är nog för allvarlig, har alltid varit tyvärr. Jag tycker att mitt språk blir stelt och begränsat, jag kan inte ge uttryck åt det jag känner.

Jag tycker inte om att fylla år. Det är inte samma sak som att bli äldre. Det är helt OK. Men jag vill inte fylla år. Jag drabbas alltid av en känsla att ingen egentligen vill fira mej. Att jag inte är värd att firas. Att jag tvingar folk att komma till mej för att fira mej med paket. Nej, inte mamma och pappa. De vill verkligen komma med paket, och dottern och syrran också. Och kära H, om jag bara skriver en riktig önskelista. Men resten, bonusbarn och barnbarn, gamla vänner av mer eller mindre anknytning mm. Jag kan inte komma mej för med att bjuda rakt på sak. Nej inte ens av H kan jag känna att jag förtjänar något. Det är så sjukt. Det finns inga dagar som jag känner mej mer värdelös än på födelsedagar. Och då känner jag mej otacksam osv. Det är jävligt skönt att man inte fyller mer än en gång om året.

barbackatölt i solsken..

kan väl aldrig vara fel. Särskilt inte om hästen i fråga är rund och go' och har en tjock härlig vinterpäls. Mjuk som en kudde att sitta på. Och varm. Solen sken och det var lite frost i gräset. Vi var ute en timme dottern och jag och fick friska rosor på kinderna och hann prata en massa om viktigt och oviktigt. Skönt. Skönt att bara vara tillsammans några timmar.

Min plan är klar (i princip) så jag tyckte jag kunde unna mej detta innan julledigheten är riktigt slut. Jag känner mej synnerligen avstressad, och det ska jag förbli. Det har jag bestämt. Så det så!

planera, delegera

Jag arbetar hemma idag, på order av chefen. Jag ska göra en delegeringsplan.
Jag ska gå igenom och lista allt jag gör på jobbet och se vad som kan göras av andra och presentera ett förslag. Jag har lidit av en åkomma som gör att jag tror att ingen kan göra mina arbetsuppgifter lika bra som jag. Jag tror jag har börjat tillfriskna nu. Undrar om det blir något kvar till mej alls när jag är färdig.

God morgon!

Hyggligt pigg efter lugnt nyårsfirande. Läser och lyssnar på Nyårskonserten från Wien. För balansens skull skall därefter en promenad företagas. För att vidareutveckla mina balanstankar från igår tänker jag mej en slags kostcirkel, fast livscirkel, som innehåller rätt proportioner av arbete, sömn, motion, hälsosam mat, kultur, andlighet, osv. Ska försöka hålla fast den tanken genom året.