142 dgr

I morse föll min blick på ett fotografi på min mormor, hon är i 20-årsåldern och ler. Hon fick ett längre liv än vad du fick, min älskling. Hon fick sin stund på jorden (orden kom för mig när jag såg på bilden). Och du fick din stund på jorden. En kortare stund på jorden är inte mindre värd än en längre stund. Jag tror inte att att du är olycklig nu, men jag tror du hade varit lycklig om du fått leva lite längre.

Jag har min stund på jorden.
Jag vill ta vara på den.

140 dgr

Jag kan inte förlika mig med att du inte var färdig.
Din kropp var inte gammal och sliten, bara höftleden värkte iband.
Din hud var len, du vara bara rynkig i ansiktet, det var bara fint.
Hur kan man dö, när man är så levande?
När det finns så mycket liv kvar i kropp och själ.
Det känns så orättvist. Och ändå vet jag ju att det händer varje dag att människor dör innan de är färdiga. Inte bara du.

Trots att det gått så många dagar känns det som om du skulle kunna kliva in genom dörren när som helst. Och allt skulle vara som vanligt igen. Jag behöver bara blunda så kan jag se dig, nästan känna dig. Men ändå inte. Det blir som i min dröm härom natten. Du var där och jag försökte ta tag i dig, för att tala med dig, men du försvann hela tiden.

Det kan gå flera dagar, när jag tänker att det går rätt bra ändå. Jag klarar mig rätt bra och kan tänka på goda minnen. Men så kommer saknaden som ett svart hål och bara klubbar ner mig. Och livet känns så orättvist. Och det känns som om ingen någonsin kommer att älska mig som du gjorde och jag kommer aldrig kunna älska någon som jag älskade dig.

128 dgr

Konstigt att jobbet, som jag ibland var så less på, nu betyder så mycket mer. En enkel vardaglig samvaro och gemenskap. Skönt att ha idag.

126 dgr

Jag hänger upp livet på rutiner just nu: gå upp, äta frukost, diska, jobba, handla, träffa folk lite lagom (man får ju inte isolera sig), aktivera mig lite lagom (man får ju inte bara sitta hemma och gräva ner sig). Det är mina kryckor, det jag måste stödja mig på för att orka.

Förut var livet lätt. Det var lätt att vara lycklig med dig, att bara vara med dig, att vara älskad av dig. Att bara vara med dig, det var lycka då.

Nu måste jag anstränga mig varje dag för att göra livet någorlunda meningsfullt. Jag försöker verkligen, men det blir bara halvdant. Ändå, jag har ju inget val annat än att försöka göra livet så meningsfullt jag kan, utan dig.

Och när jag nu är så duktig, och försöker klara mig utan dig, så är det som om mitt undermedvetna väntar sig en belöning, att detta bara är ett test, och om jag klarar att leva utan dig utan att gå under så kommer du tillbaka. Men det kan du ju inte, för du är ju död. När ska jag fatta det!

120 dgr

tomt, tomt, tomt, tomt,tomt, tomt

117 dgr

Jag lever - ofattbart!
Jag fungerar - ofattbart!
utan dig....

...men du lever i mig...