ordlöst

En fantastisk upplevelse fick dottern och jag i eftermiddags när vi såg Ana Laguna och Mikhail Baryshnikov dansa på Dramaten. För mig är dans en känslomässig upplevelse befriad från analys och intellekt. Upplevelsen består i att musiken och rörelsen går rakt in i hjärtat och väcker känslor av glädje och vemod, jag blir rörd. Särskilt när Mats Ek är inblandad.

Ja, det var en ynnest att få vara med om detta.

182 dgr

Söndagarna är alltid tyngre än andra dagar.
Jag kan stå ut med tårar, men jag vill aldrig, ska aldrig, bli bitter.
Aldrig någonsin ska jag tycka att livet är orättvist. I alla fall är inte mitt liv orättvisare än någon annans.

Men vissa dagar är stegen så tunga att ta.

Nu gick solen i moln och jag tror det regnar lite. Skönt!
Det passar min sinnesstämning bättre just nu.
Glittrande sol kan vara så krävande ibland.

Men i eftermiddag när jag ska träffa min dotter, då kan solen få skina igen, för då kommer jag att vara glad igen.

181 dgr

nattens dröm: känslan av din hud mot mina läppar, i drömmen så verkligt,
men du höll mig i dina armar och sa att vi aldrig mer....

sen upplöstes allt och jag drogs upp genom drömmen mot vakenhet..mot min vilja

jag ville stanna och fråga varför, varför?

6 månader

Idag är det 6 månader sedan du dog och lämnade mig ensam.
Jag har klarat det först halvåret. Nu börjar nästa.

Jag lever i en känsla av väntan på något, jag vet inte vad?

Att detta ska ta slut kanske, att jag ska fatta, verkligen begripa, att du inte kommer tillbaka.
Att komma till den punkt då sorgen är uthärdlig och livet inte så ansträngande att leva.

Kluvet, flera lager inom mig.
En yta som är kapabel, stark "duktig".
Ett lager innanför som bara tänker dig, som saknar dig, som bara vill prata om dig, som bara vill minnas allt gott, allt bra, all lycka.
Ett djupt liggande lager av smärta och förtvivlan, dit jag inte orkar gå så ofta. Men som finns där och som bryter igenom ibland.

Jag trodde jag hade gråtit färdigt, men kanske inte ändå. Kanske det onda i min rygg är gråt som jag borde ha gråtit.

180 dgr

Ditt namn ristat i sten, med året för födelse och året för död.
Idag kom gravstenen på plats.
Jag bävade för det, att se den där med ditt namn på .
Det känns fortfarande som en film, en overklig film.

Men ändå - min älskling - var inte orolig. Jag klarar mig, ja, det visste du ju att jag skulle göra, precis som jag visste att du skulle klara dig om det hade varit tvärtom. Jag gör det jag vill, det jag mår bra av. Jag träffar vänner och släktingar, de saknar dig också.

Varje steg jag tar är ett nytt steg i en ny värld.