172 dgr

Underbart Valborgsväder!

I år firar jag vårens ankomst med syster och svåger och deras lilla efterlängtade, nyligen från Kina anlända, flicka. Nytt liv i familjen! Så är livets gång; några försvinner, några kommer till.

En valborg utan dig, men jag har satt påskliljor på din grav och och du är med mig i hjärtat hela tiden.

168 dgr

Dagarna går, oförtrutet, på. Tiden likaså.
Jag kan bara välja att fylla den.
Med goda ting, goda människor, goda upplevelser.

Du ville mig väl när du levde och du vill mig väl nu när du är död.
Du sa det till mig. Att du skulle dö före mig, och jag skulle träffa någon annan och leva ett bra liv igen.

Men jag är inte redo att låta någon annan muta in min hud med sina händer.
Och inte mitt hjärta heller.
Jag är fortfarande din.

162 dgr

jag kan känna din hud, din doft, känslan av dig, dina armar, händer

fast du inte längre finns

så många år som du har präglat mig, präntats in i mig, i min hud, i mina celler, i mitt medvetande...som en självklar del av mig, av min värld

min tanke kan inte, vill inte, fatta att du inte finns
min hud kan inte, vill inte, fatta att du inte finns

inte heller mina ögon, åtminstone inte ögonvrån, kan fatta att du inte nästan står där i dörren, halvt bakom min axel, lite hängande mot dörrposten, med vikten på det ena benet, just på väg att säga något, berätta något...

tanken att du inte finns är lika ofattbar som att universum inte tar slut

160 dgr

Jag är inte troende, kanske sökande, tycker om att gå i kyrkan, men har svårt att hitta svar.

Jag kan fantisera ihop en trösterik bild av hur min älskade har det i en annan värld. Men egentligen är det ju bara tröst för mig själv. För att jag inte kan förstå orden "finns inte mer, aldrig mer".

Jag önskar att du finns i ett evigt nu. Där du lagar mat och väntar på att jag ska komma hem från jobbet, som vanligt. Kanske spelar du lite gitarr, eller målar eller läser eller något annat som roar dig. Och när jag kommer hem är det som om vi aldrig varit ifrån varandra. Men innan dess, i den här tidsbundna världen, måste jag stå ut och försöka leva ett så bra liv som möjligt.

Det är det som är så svårt.

Alla åker hem från jobbet för att vara med sina familjer, grilla och mysa. Och jag åker hem till ensamhet, för du finns inte mer.

Du var ju inte bara min man. Du var min bästa vän. Den jag trivdes bäst med, den jag aldrig hade tråkigt med, den som älskade mig så mycket precis som jag var, och aldrig ville göra om mig. Du, med pojken så levande inom dig, även om du kunde se ut som en grinig gubbe. Men för mig var du tidlös, ålderslös, jämnårig. Vi möttes nånstans i mitten.

Vi kunde prata och diskutera och argumentera och tycka olika, men vår samhörighet var ordlös, den var att vara bredvid varandra och bara känna samhörighet. Den var magisk, varje dag var magisk. Vari bestod då denna magi? Förutom attraktion och ömhet. Kanske i den ömsesidiga respekten för den andres jag? Vi försökte inte göra om varandra, inte passa in varandra i mallar. Det var frihet och samhörighet på samma gång. Det var en sån uppenbar lycka att att jag förundrades över den varje dag. Var detta möjligt? Och det var det ju. Ända till för 160 dagar sedan.

Det är så svårt att inte kunna prata med dig längre.

153 dgr

Det händer så mycket som du inte får vara med om.
Ditt ena barnbarn har tappat sin första tand.
Din dotter har fyllt 30.
Vi sjöng din favoritsnappsvisa.
Vi kramade varandra hårt, extra hårt, utan ord, för att du inte finns med oss längre.
Vi kan var glada tillsammans, men inte som förr.
Vi kan inte längre låtsas som om allt är för alltid.
Vi vet att allt är förgängligt. Vi visste det förr också, men inte på riktigt, som nu.
Vi måste fatta det, förstå det.
Hur förstår man att någon inte längre finns?
När den personen uppfyller hela ens inre.
Hur förstår kroppen att den inte någonsin kommer att känna just den människans hud?

fem månader

Idag är det fem månader sedan min älskade lämnade mig.
Drog sitt sista andetag.
Just idag känns saknaden extra tung.
Jag är ledig och har inte jobbet som distraherar.

Jag ska vara stark. Jag ska försöka leva ett bra liv, utan dig.
Men, min älskade, det känns så orättvist, så onödigt. Det är ett så stort hål efter dig, så tomt.
Jag saknar dina skratt, din ömhet och kärlek, allt du var för mig. Det var så lätt att vara lycklig då. Nu krävs en kraftansträngning varje dag.

Dagens insats blir att byta ut julgardinen i köket mot en mer påskpassande. Sen ska jag köpa tulpaner. För du tyckte alltid om att ha snittblommor hemma. Så det ska jag göra för dig, och för mig. Lite påskgodis måste jag nog köpa, ifall det kommer en påskkärring förbi.

146 dgr

Åter en dag med strålande sol och värme; så skönt!

Nu har jag fått en ny grupptillhörighet:
Vi som går och pratar med våra älskade på kyrkogården och planterar blommor och pysslar.

Idag vara det jag och några äldre män och kvinnor som var där i samma ärende. En man hade cykel och planterade på flera gravar.

Jag satt i solen och kände någon slags frid, mitt i saknaden.

Och Heidenstams ord var särskilt passande idag:

Mig förunnades det ofattbara
att som människa
få leva några år på jorden.
Gläd dig du, som än ser solen.

144 dgr

Igår, den allra vackraste vårdagen,
bar jag din urna i min famn, som i en sista omfamning,
innan den sänktes ner i jorden.

Nu finns du inte mer i denna världen.
Det är så underligt, så ofattbart.

Inatt drömde jag att vi stod på en tågperrong.
Vi skulle ta ett tåg men visste inte vilket.
Medan jag försökte ta reda på vilket tåg vi skulle ta kom ett tåg in på stationen. Du klev på och dörrarna stängdes.

Jag bankade på dörrarna, men det var försent. Tåget rullade iväg med dig och jag stod kvar på perrongen. Du försvann. Jag visste inte vart tåget skulle gå. Men jag visste att jag inte skulle träffa dig igen.