233 dgr

Nu är det tydligen så att stillsamhet och vila från arbete tillåter sorgen att flöda på ett sätt den inte gjort på flera månader. Jag antar att det måste vara så. En morgonpromenad med stavar och Bach i öronen skulle hjälpa tänkte jag. Och det gjorde den på sätt och vis. Om jag bara inte hade mött den där gamle mannen på cykel som log så rart och snällt, eller den utvecklingsstörde pojken i rullstol som vinkade så glatt och sa hej. Det blir ett kaos av känslor av lycka och glädje, sorg och saknad. Men det måste nog vara så nu.

Ska jag då distrahera mig lite? Ja det ska jag nog; bjuda någon på kaffe och glass och jordgubbar i trädgården. Du nickar och instämmer någonstans ifrån.

232 dgr

Första semesterdagen...har sommaren någonsin varit vackrare än nu? Och du är inte här med mig.

Jag som tyckte att allt gick så bra ett tag nu. Jobbet ok, lagom distraherande. Vänner och familj som bryr sig om. Socialt liv ok. Jag är aktiv, tar kontakt, tar ansvar för mitt liv. Har lämnat iväg dina kläder till insamling, men inte slipsarna, kunde inte. Jag minns vilken du hade när jag först såg dig och antagligen blev kär i dig. Det enda jag kan göra för dig nu är plantera blommor på din grav och försöka leva ett bra liv. Och stötta dina barn som du skulle ha gjort, om du hade levt. Jag som kände mig stark av kärleken vi hade. Att jag skulle kunna leva på den livet ut. Och så överfölls jag denna dag av en sån smärtsam saknad, som en jävla klubba i huvudet och en kniv i hjärtat. Jag saknar dig, jag saknar allt du var, jag saknar allt, allt, allt, till och med sånt som kunde irritera mig. Det finns ingen tröst, det är bara att låta det komma, och hoppas att det går över. Jag var ju samlad och lugn och ok, trodde jag, och så detta. Jag vill bara skrika: Kom tillbaka, kom tillbaka!

210 dgr

Röstade idag, utan dig.

På vägen dit: all blomsterprakt i trädgårdarna är överväldigande.

På vägen hem: ensamhetskänslan är överväldigande.

Känner mig mindre ensam efter möte med människor i samma situation idag. Och lite mera hoppfull och levande.

Åh, jag hoppas du ser att jag faktiskt försöker leva ett bra liv. Men jag saknar så, det ständigt pågående samtalet. Det pågår i mitt huvud nu i stället.

205 dgr

Verkar som om orden tog slut efter förra inlägget. Ordlöst blev det.

Livet går på, dag för dag.

Jag är glad att jag har mina vänner och min familj.

Jag är glad att jag har mina minnen och förvånas över att de är så exakta. Att jag minns så mycket och så många detaljer från vårt liv. Det måste bero på att jag alltid var så medveten om hur värdefullt det var och att jag nog inte riktigt tog det för givet. Jag tyckte att varje dag med dig var en gåva som jag gladdes åt.

Just idag saknar jag speciellt att inte kunna fråga dig om råd i en sak.

Sånt: att fråga, att berätta för, att visa något för, att skratta med.
Det är så tomt.