82 dgr

Jag känner mig så förvirrad av mina känslor. På dagarna , på jobbet är jag kapabel, och som vanligt. Jag kan nästan låtsas att allt är som förr. Men det är bara det yttre lagret.

Innanför finns ett mjukare lager där sorgen bor. Där känner jag saknaden och kärleken till dig.

Innanför detta lager, finns förtvivlan och den svarta hålet, där finns det ofattbara: att du är död och aldrig mer kommer tillbaka. Hit in kommer jag bara när jag är ensam hemma på kvällarna. Där inne finns den oändliga smärtan.

Alla frågar: Har du folk hos dig, du är väl inte ensam?

Men jag vill vara ensam ibland. Jag orkar inte vara med folk hela tiden, det distraherar mina tankar. Jag vill ha en stund för mig själv och tänka på dig, och sakna dig och vara med dig i mina tankar.

81 dgr

Min allmänbildningsnivå i fråga om sport sjunker nu drastiskt.

Visserligen har jag alltid bläddrat förbi sportsidorna snabbt. Men förr, för 81 dagar sedan och tidigare, fick jag ju alltid initierade sammanfattningar av dig, rörande det du ansåg viktigt att veta om sport, lustiga sammanträffanden och märkliga rekord. Du skötte liksom filtreringen av viktigt från oviktigt.

Då kunde jag ibland överraska genom att kunna en sportfråga i TP. (Det var mycket enkelt. I vissa sporter kunde jag bara ett namn, då drog jag till med det och ibland hade jag tur.)

80 dgr

Idag har du namnsdag och jag kom ihåg det, hela dagen, från morgon till kväll. När du levde brukade jag glömma ibland, ganska ofta, och när din mamma ringde för att gratulera kom jag på det och tyckte att det vara förargligt. Fast det spelade inte så stor roll för dig. För du brukade också glömma namnsdagar. Så det blev lite av en sport att se vem som kom på först.

Nu är du befriad från sånt och alla livets vedermödor och du får inte längre njuta livets glädje.

Jag tänker som så, att om det finns något efter, om själen på något sätt finns kvar, så vore det väl konstigt om den kunde se allt som hände här på jorden, och inte kunde göra något åt det. Det skulle ju inte innebära någon frid.

I vår tidiga bekantskap, när vi inte ännu var ett par (men redan ganska förälskade), brukade vi äta lunch och prata om liv och död och kärlek och böcker och musik och allt. Och då sa du (jag minns precis utanför vilken restaurang och var bilen stod) att vi människor inte var mer än förvuxna maskrosor, att du inte trodde på något efter detta. Jag önskar att det inte vore så men jag vet inte.

Jag vet bara att det liv vi fick tillsammans var bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Och din själ djupare än du ville låta mig ana just då.

79 dagar

Jag vill att detta ska vara en mardröm som jag snart vaknar upp ur.

det är ett hål i luften där du brukade vara

Du fattas överallt men jag ser dig i mitt inre på alla ställen där vi varit tillsammans. Alldeles verkligt för mitt inre öga. Hur du kunde stå och vänta på mig nånstans, i dina egna tankar, med en cigg, och sen din blick och ditt leende när du såg mig.

Alla dessa vardagsklipp som finns lagrade i min hjärna, jag kan plocka fram dem när jag vill. Min hjärna måste ha vetat att det var viktigt att minnas.

77 dagar utan dig

Det blir 11 overkliga veckor.

Idag lyckades jag packa två påsar med dina kläder, som jag kan skänka. Dina mest opersonliga byxor och tröjor. De står där nu, påsarna. Det är i alla fall ett steg.

Jag avvaktar med de andra skjortorna och tröjorna som är så mycket du. Det klarar jag inte nu.

Var bjuden på musikal igår med vänner. Det var trevligt och avkopplande. Men det är ungefär vad jag orkar. Sen vill jag bara hem, hem till vårt hem, där jag kan tänka på dig ifred och inte behöva distraheras av annat.

Jag saknar dig så.

Och inte blir det bättre av att är så grått och trist väder idag.

75 dagar utan dig

Trött, trött, trött. Allt är så tungt utan dig. Att jobba, att handla, att städa, att leva helt enkelt.

Men, och det är konstigt, jag känner mig inte ensam på samma sätt som innan du blev min. Då var jag ensam och längtande. Sen blev du min och jag fick vara lycklig med dig i 14 år.

Nu är jag ensam igen, men jag känner mig inte ensam på samma sätt. För jag har haft dig och jag har dig fortfarande så starkt inom mig.

Jag vill ha dej kvar så inom mej. Alltid. För även om det gör ont att sakna dig, så gör det gott att minnas dig.

allt utan dig

handla och bära alla kassar själv (du kunde ju inte låta mig bära ens den minsta påse om du själv gick tomhänt)
laga mat varenda dag, inte bara på söndagar
köpa blommor till hemmet, det brukade du göra, och till mig

läsa nåt roligt, och inte kunna berätta det för dig och höra dig skratta
inte behöva leta efter dina glasögon som du förlade hela tiden
gå en promenad och se allt vackert och inte kunna dela det med dig

sova utan öronproppar, för du snarkar inte längre bredvid mig

allt utan dig

livet vände

jag trodde inte att det skulle drabba mig
jag förstod ju hur lycklig jag var
jag uppskattade ju livet
jag var ju glad åt vår kärlek varje dag
jag var glad
jag var nöjd
jag var tacksam

ändå togs det ifrån mig
ändå togs du ifrån mig

så skört är livet
lika skört som en blodåder som brister i en hjärna

Dag läggs till dag och nu har det gått 61 dagar sedan du dog, jag måste skriva det för att försöka förstå. Du dog. Hur det kunde ske kan jag inte förstå, men jag har sett det ske, och ändå kan jag inte förstå det. Att du inte längre finns.

Nu måste jag lära mig att säga "jag" i stället för "vi".